Längs en gata i min stad finns inga moln. Jag vet inte vad den heter men jag går där ibland. Det finns alltid gator som min hjärna vandrar genom nätterna. Och nånstans efter Blå Porten tänker jag på Håkan Hellström som min man. Ibland tänker jag på Per Bjurman. Om jag vore homosexuell skulle jag också hångla upp Håkan Hellström. Jag är som barnet som sover med skivan under kudden. Jag har alltid Håkan Hellström under min kudde. Och jag är alltid full av drömmar för då vet jag att gatorna aldrig tar slut.