KRÖNIKA. Jag minns korta små strån med smultron på. Vi hade korta ben och sår på knäna. Och på andra sidan bron stod väderkvarnarna kvar. Jag minns blå kläder och barnablont hår. Jag minns alla synliga revben och choklad runt munnen som en symbol för glädjens år. Vi var bara barn då. Och det är vi än.

Alla andra hade redan sjunigt Den blomstertid nu kommer med kransar i sitt hår. Skolan hade tagit slut medan sundet fylldes med vita segel och måsar som flög förbi. Vi var bara barn som inte kunde något om tid. Vi sprang oss fria under bar himmel medan solen aldrig gick i moln. Vi hade sommarlov och var dom bästa i sitt slag. Vi behövde inga multiplikationstabeller eller komplicerade räknesätt, det räckte med solens timmar, lediga dagar och små vita bollar på en gräsplätt.

Det är kanske nitton somrar senare nu. Nitton år av maskrosor, väderkvarnar och myggbett. Vi har längre ben idag och inget sommarlov. Sommaren är inte lika självklar längre. Vad som då var lek, öppen himmel och blåa hav har blivit brist på tid, andra kläder och ett mörkare hår. Nio veckor har blivit tre. Vad som alltid var sol har blivit regn. Dagarna vi räkadne smultron på våra strån har istället blivit tiden vi räknar soldagar under vår semesterperiod. Allt var så enkelt, så självklart och vackert. Allt blev så bråttom, så viktigt och kort.

Det fanns en tid utan elegi, där bara lek och solljus var det enda som existerade. Varje gång ett moln passerar över oss går världen under, men varje gång man hör Turistens klagan, barnkörerna och ser plaskandet i vattenbrynet beblandas med barnens skratt, reser sig ett hopp. För någonstans där vet man att sommaren lever fast på ett annorlunda sätt, med andra vilkor och nya erfarenheter. En sommar är oslagbar på flera sätt. Även om leken och förmågan att inte riktigt förstå har ersatts med andra nöjen och ett annat slags förstånd är solen alltid som bäst i zenit. Vi är alltid äldre än vår historia och som yngst i nostalgin, för visst är det underbart att kunna se tillbaka och känna att just dom somrarna var dom finaste jag sett.

Nu finns snart inga väderkvarnar kvar. Myggorna är färre och solen lite längre bort. Sommaren går mot sitt slut utan att vi tänker på det. Och snart väntar vi igen på rapsfälten som fylls av gula toner och barfotagator vi aldrig vandrar klart. Nätterna är lite längre och lite kallare nu. Och vi är äldre men ändå fortfarande barn när vi reser i tiden.

När allt liv dör ut, när allt tar slut och vi blir barn på nytt, så hoppas jag tiden spolas tillbaka till alla myggbett som sved som öppna sår och jag ännu en gång får uppleva ett sommarlov som en symbol för livets alla underbara år.