När ögonen ser dom fula fartygen flyta genom sundet igen börjar något hända. Och bortom sjöbodarna där vi åt vår första sommarglass tillsammans smälter snön. Någonstans mellan bryggans gamla bräder lämnade vi våra spår, två likadana själar som försvann med tiden och nu väntar på en anna typ av vår. Och allting finns kvar. Jag har fyrahundra planer och en sol som ligger på rygg. Jag ser rapsfälten när jag sover. Och överallt den gula tonen som pressats genom solen. Jag har varit nere vid havet igen. Och jag längtade dit. Jag ser världen klädd i färg och jag vill ha allting. Och jag tror det är dags att rulla ut asfalten där ute på gatan. 

Skjorta från Minimum / Chinos från Velour

Linne från Via Snella / Vit-light-rutig t-shirt från Via Snella
www.grandpa.se

---

Gul skjorta från Minimum / Skjorta med skotskrutiga detaljer från Adrian Hammond

Kortärmad skjorta från Minimum / Röda chinos från Morris

Blå chinos från Morris / Ljusa khakifärgade chinos från Morris
www.stayhard.se

---

"Jag flög över snön / som en stjärna hem mot Östermalm / Och vindarna bar mig / jag flög så lätt / Hon var det vackraste jag nånsin sett / ingen visste / men det syntes ändå / Det blev helt tyst / när jag kom fram till mitt skåp / En gång var jag kung / i ett rike för längesen / Det kanske bara var en dröm / men jag bär den med mig än"

Dagens låt: Mauro Scocco - En gång var jag kung

Jag ser dom stora vita högarna. Och jag känner genom både glas och betong hur snön sakta smälter. Jag vaknade till sol idag. Jag vaknade till fågelsång. Klockan 09:01 ringde alarmet och sa: idag blir en bra dag. Och det blev en bra dag. I stan mötte jag någon tjej från förut som tittade bort. Och jag likaså. Jag har funderat på det där, när man sagt nej tack nu vill jag inte mer, så ska en kyla distansiera allt som finns emellan varandra. Jag har svårt för tjejer som går ner på knä och ber alldeles för fort. Jag är bra på att springa min väg när saker går för lätt. Jag vill ha mostånd, jag tror jag söker bekymmer ibland. En skada jag tycker om, som en popsång.

Och idag har jag fått min leverans från Tefrossa, fyra teer och skotsk marmelad med smak av jordgubb och champagne. Jag har köpt sidenband som ett alternativ till fluga/slips, tack vara Victorias bloggande, tack till Vic! Och jag har köpt vita glasburkar med lock i brunbetsad hivea. Och här ska dom stå som teburkar om dom inte blir för stora. Och nu när solen har gått ner ska jag in till stan och besöka en pub. Och jag längtar till helgen för jag vill ut bland neonskyltar och strålkastarljus, dans och glassplittergolv, sena nätter och människor i overkliga tillstånd. Det är så lätt att hitta sig själv när solen lyser. Som om ögonen ser, som om himlen tittade ner, pekade på en och sjöng att snart kommer fåglarna hem igen. Jag är pepp. Jag och fåglarna.

www.tefrossa.se

ikea

för elva kronor får du en egengjord accessoar

Dagens låt: Tommy Körberg - Anthem

Här kan man stirra sig blind på en almanacka utan att komma någonstans. Här kan man fixera blicken på en punkt man aldrig ser, en strålkastare från himmelen till pupillen, ett stenkast från algerna under isen och jag andas än. Jag är astronauten som aldrig kom till jorden, hon är flickan som aldrig varit ensam, stått i skuggan eller under isen. Jag vill aldrig ha någon utan motstånd. Och här har golvet bleknat sen någon annan stod i handduken på balkongen. Jag är hemma igen.

Jag känner mig alltid renare i min hemstads vatten. Och jag känner mig alltid renare i min egen dusch, min duschkräm, handdukarna och sängen. Det spelar ingen roll - bortskämd standard - allt eller ingenting - jag väljer mitt eget hem. Och nu är jag ren. Dom sträckta vita lakanen, doften från mitt eget sköljmedel och min hud. Kalmar är mitt hem. Och min hemstad. Nu längtar jag ut, dansgolvstrafik och bar-socialisation. En vecka till och jag är där. Jag har inte sett neonbelysningen på tre veckor när nästa lördag kommer. Jag tror jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.

Dagens fantastiska jävla låt: Salem Al Fakir - Astronaut

Ibland känns det som huden spricker, som inälvorna letar sig ut, som kött och blod. Det kliar. Jag har nyponpulver längs ryggraden här igen. Och det känns som någon håller fast sekundervisaren på varenda klocka i den här stan. Jag önskar att någon vallar dom stora klockorna som aldrig slår. Jag letar nya mönster, nya bakterier att svälja, någonting som dödar myrorna i benen. Människor borde tro att jag är knäpp. Och det är jag antagligen. Det känns som tiden går för långsamt, som veckorna flyter in i varandra. Jag har inget mer att säga, bloggen har nått sitt slut, känns det som. Jag funderar på semester, funderar på att ta mig bort och vara för mig själv. Vila. Bara vara. Se något nytt. Se världen, se det avlånga landet, se Danmark, se Tallin, se havet och fåglarna på väg hem. Se städerna, människorna, butikerna, se gatstenar och hotellrum och någonting jag aldrig sett förut. Och snart lämnar jag Kalmar. Jag lämnar Kalmar för Halmstad, Falkenberg och Heberg, tror jag. Och jag kanske återkommer på söndag. Kanske jag inte återkommer alls.

Min syster och jag, blir påhälsning på västkusten under helgen

Dagens låt: Mylo - Need you tonite

Det har varit en annorlunda helg. Jag stängde av all dansgolvstrafik. Och det har varit en helg utan fester, en helg med jobb och vackert väder. Jag kände mig på topp och det var längesen. Med solen kom det en annan slags energi. Och det var längesen någon kvinnlig gästtrafik fanns här, ingenting för grannarna att räkna, ingenting för grannarna att skämta om. Jag har tränat. Jag har räknat sekunder. Och jag har levt mitt alldeles egna lilla liv. Och idag har det snöat ännu lite mer. Jag antar att det inte längre är lönt att bry sig, en dag smälter allt och alla runt omkring. Och det sved att se svanen som frusit fast i isen med huvudet under ytan. Svanen var så stilla och död, så ensam och livlös.

Jag läser om den konstfackstudent som vandaliserade en tunnebanevagn - som konst - ett examensarbete som sedan visades som film och kostade SL/skattebetalarna 100 000 kronor att sanera. Är den maskerade idioten en man borde han få sin balle beskuren, är det en kvinna borde hon genomgå något motsvarande.  Då slipper vi åtminstone fortplantning av idioter.

Kulturminsiter Lena Adelsohn Liljeroth: - Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?

Jag har vattnat mina blommor. Jag brukar glömma det. Och det känns som timmarna rör sig i kvadrat, det känns kantigt, det är kallt. Det här måste vara historiens längsta dvala. Och någonstans mellan Stationsvägen och riksväg 136 började våren sist, minns ni den? Det har gått fyrahundrasex dagar sen känslornas debut. Och tankarna under tvåhundranittioen dagar i sträck har tagit slut. Jag väntar på den nya våren nu. Jag önskar att någon kunde skjuta snön med en värmepistol. Kalmar har minusgrader men överallt är det ändå Elm-febern som brinner. Och barnen i skolan lär sig stava till Broakulla före biologi.

Jag vädrar luft. Och här drömmer jag om scones, tillbaka till hemkunskapen, den naggande gaffeln i det rykande brödet och osten som liksom smälte. Minns ni det? Jag drömmer om melon, granatäpple och antioxidanter. Jag har fått ett beroende av Tefrossa och beställt teer och marmelader från nätbutiken. Hur sjukt bra låter inte Goji & havtornste? Jag som avgudar gojite och när man blandar det med havtorn, tranbär och jordgubb kan det inte bli annat än succé. Så här skriver man om teet, för er som inte vet vad gojibär är.

"Det kan inte ha undgått någon att Gojibär är årets trendigaste och nyttigaste bär. De har använts under flera tusen år inom traditionell kinesisk läkekonst och räknas ofta in bland superfrukterna. De anses allmänt vara nyttigare än något annat som växer i naturen och dessutom goda. Gojibär innehåller betasitosterol som sänker det onyttiga kolesterolet. De innehåller vidare lutein och zeaxantin som i studier visat sig vara betydelsefulla för att skydda ögat och gula fläcken mot skadlig uv-strålning. De är rika på betakaroten som är en viktig antioxidant och innehåller flertalet av de essentiella aminosyrorna kroppen inte kan producera. Även havtorn innehåller en mängd nyttigheter såsom ett flertal vitaminer. Detta nya gröna te är fullproppat med dessa två superbär och innehåller även tranbär och jordgubbe."

Dessutom blev det Rooibos lingon, Jordgubbsmarmelad med champagne och Skotsk hallonmarmelad. Jag har även fastnat inne på fina Honey I'm home och funderar på tesorten Björngatan 13. Och jag kan inte låta bli det charmiga Hångeltuggummit som en rolig grej, perfekt att bjuda tjejerna på någonstans i baren (spana in den roliga baksidan på paketet där man skriver sitt telefonnummer). Och i kväll vill jag egentligen ut, men ingen annan, så jag stannar inne i kväll och lyssnar på brittisk pop. Det är kallt och jag missar förhoppningsvis ingenting på stan. Jag tror jag stänger in mig för att känna mig fri. Och utanför flyger varken livet och fåglarna förbi.

Dagens album: Badly Drawn Boy -  Born in the U.K

Det känns som man aldrig har tid. Det känns som vad man än gör får man ingenting gjort. Och ändå har jag varit ledig idag. Och jag har tänkt. Det finns så många bloggar, det finns så många likadana bloggar, kopior på kopior. Jag fick ett mail från gratisbio.se, som förmodligen alla känner till, den moderna tidens pyramidverksamhet. Människor är både lättlurade och så långt ifrån oliktänkande att den blir lika grå som snöslakset utanför. Aldrig någonsin att jag skyltar med den lägsta gradens dynga på min blogg. Aldrig att jag går med på något som att sälja mig när det sitter andra människor som tjänar pengar på saker som andra inte får någonting för mer än en fulare blogg. Och jag kan hamna på hundra bloggar en dag och sjuttiofem är likadana, tjejer med sina outfits från samma butiker, gratisbio-ful-reklam och alla dessa enormt fula hårband som lika väl skulle kunna vara Ronja Rövardotters. Så många är likadana. Var finns meningen att vara som alla andra, det har jag alltid undrat? Vad är meningen med att försöka följa eller likna någon som redan gör det bättre? Och jag antar att jag blev bitter i samma veva som snön kom till stan. Tar inte detta vintervakuum slut snart?

Jag drömmer mig bort i mina drömmar. Och jag är den långsamma varianten av jag-kan-inte-bestämma-mig. Men en dag ska det bli nytt här. Och jag är nog säker på vilken soffa det blir. Jag har hittat överblivna teakstubbar till sängbord, jag har troligen hittat soffbord (syns i kanten på ena bilden nedan, Snow från Swedse). Nu återstår lampa och jag vill ha alla alla alla. Allt är som vanligt. Och jag väntar på våren nu.

Dagens låt: The Persihers - Come on out of the shade

Ibland ser jag ingenting. Ibland är världen runt omkring oklar i konturen. Det känns som jag har kört runt i ett vakuum, det känns som jag har befunnit mig i ett svart hål någonstas i rymden. Ibland ser jag ingenting. Det känns som jag har kört bil i en oändlighet utan att ha kommit någonstans. Jag är hemma nu. Och jag har klivit ur ett svart vakuum. Jag har just kommit hem från Jönköping, från en bilfärd, en resa mellan torr och fuktig luft. Jag har så ont i ryggen. Och att köra i detta mörker är som att ta sig från september till advent, mörker till mörker. Vägarna av tråd, vägarna av mörker, svåra att se igenom. Smala som tråd. Och jag som behöver putsa mina svarta cyklop-glasögon var tjugonde minut eftersom jag har skandinaviens längsta ögonfransar, det gör det inte enklare. Och allting är enklare när man ser, enklare i ljus. Och när indikationen för motoroljan lät som en larmcentral fick jag ringa ner till Puerto de Mogan. Pappa vad ska det vara för olja? Ibland är det enklare med en rostig bil som matchar till sin bleka lack, utan high tech och utan manualer på fyrtusensexhundratolv sidor om bara motorolja. Jag har aldrig vetat någonting om bilar. Kalle, vad har du för bil, frågar du? Jag har en svart bil, svarar jag. Jaså, du menar namn? Den är ändå svart, räcker inte det?

På vägen hem stannade vi i Lammhult. Vi stannade till på Svenssons och Norrgavel, vackert och någonstans mellan Carl Malmsten och Josef Frank-tygerna gifte jag mig med Northern Lighting. Jag älskar deras lampor. Och sedan körde jag vilse två gånger på en kvart. Ibland känns det som ögonfransarna är längre än mitt lokalsinne. Och ibland får jag höra Jaha, det är du som är... och innan frågan är klar har jag svarat ja. Jag är sonen. En blick mot namnskylten och sen går blicken i sekunder mellan hårfäste och skor. Är det så du ser ut? Det är så jag ser ut. Och jag har funderat på vad det är - hur borde jag se ut, hur får man bilden av mig efter rösten i telefonen? Vad väntar man sig? Jag bara undrar. Och efter alla mil och allt mörker är det skönt att komma hem till lugnet, till väggarna som krymper, disken, tvätthögen och en obäddad säng, till min nersuttna soffa och hallonen i frysen. Det var en fin dag. Inspiration och nyheter. Jag har varit i Jönköping på huvudkontoret. Det är skönt med dagar som avviker från vardagen, som är något annat än rutinerna och livet på reflex. Jag tror jag tycker om när dagarna är lite suddiga i kanterna. Jag tror jag tycker om dagar som dessa, när motoroljan tar slut och tiden inte riktigt räcker till, dagarna jag äter frukost stående i gryningen och ryggen verker så att disken och tvätthögen får vara kvar ännu en dag. Nu vill jag ha torsdag för jag längtar till en ledig dag och hallonen i frysen. Vi tycker om varandra. Och vi smakar bra.

Dagens låt: Jonas Game - Keep on lovin'

Jag borde inte vara där - på ett svettigt dansgolv bland stadens studenter. Jag är inte student. Och ändå är jag där. Det lilla dansgolvet har stadens bästa musik och jag älskar det. Folk svettades eufori till Markus Krunegård, Killers, Håkan Hellström och Bad Cash Quartet. Jag också. Och nu är det en helt vanlig vintersöndag, lika händelsefattig som alla andra söndagar. Här ligger tvätten på hög, läpparna blöder och sängen är lika obäddad som förut. Jag unnar mig produkter, det hjälper mot en längtan, ett substitut till sommartid och solbränd hy. Här ligger gatan lika utsträck och öppen som förut, den liksom väntar in dom barfota stegen som en mjukare belastning än vinterns kalla is. Och alla tycks vara borta från den här stan. Föräldrarna sitter i ett varmare land och grannarna har också flytt. Nu ser inga grannar vilka som kommer och går, inga främmande ansikten, händer eller fotspår. Här blir man iakttagen för minsta lilla hårstrå. Och jag bryr mig ingenting, jag vänder mig aldrig om för att se. Jag har ingen ryggtavla på väggen när jag vaknar. Här står tiden still. Och jag likaså.

Fick en så kallad utmaning av några, någonting om att visa den sjätte bilden i den sjätte fotomappen. Här har vi Puro Beach, i paradiset, Can Pastilla, Mallorca. Svenskdrivet lyx som ofta syns i kändisvimmel. Mitt favoritresmål.

Jag tänker på celsius. Varmare grader och den blå timmen, jag minns dom lika mycket som jag ser fram emot nya. Och här ligger man antingen sömnlös eller vaken. Jag letar sätt att göra om, letar sätt att kombinera material och färg. Och jag kommer aldrig någonstans. Hemkommen från Stockholmsmässan och fylld med inspiration på bredden. Jag tycker om det här. Jag behövde det här. Och jag behöver Borgholm. Istället har jag ett mörkt Kalmar tömt på utmaningar och inspiration. Här finns ingenting som tar en framåt, här finns bara en kommun som tar självmord varje höst när solen gått i moln. Varför lever bara denna stad när solen står i zenit? Varför väntar denna staden in turisterna och bladen på björkarna? Varför slocknar våra liv i en stad som går och lägger sig medan andra känner på varandras puls? Var finns konserterna? Var finns festerna? Var finns arrangemangen? Var finns sångarna och dom stora vita rummen? Och nu är jag fylld med dom vita drömmarna ändå.

Jag känner stratosfären komma närmre. Jag känner väggarna hur dom krymper, hur dom kommer mot mig , hur dom liksom äter mig. Jag ser fåglarna omkring mig, hur dom pratar om sol, jag ser barken, asfalten och fåglarna igen. Här ser jag samma saker som förut, jag ser pigmenten blekna på din hud, jag ser trafiken, dimman och en säng. Jag ser så mycket som jag sett förut, som jag ser igen. Jag ser en klocka som slår tjugotre. Igen. Jag har sett den här himlen i flera år nu, som en stjärna över Betlehem. Och någonstans så tänker jag att snart ska jag ta mig över bron men inte riktigt än.

Fåglar. Havsbris. Och en ledig dag där jag åstadkommit mindre än ingenting. Ibland kan jag drabbas av skuldkänslor när en ledig dag går i spillror. Hur får man en ledig dag att bli något? Jag har glömt att vattna mina blommor. Jag glömde bort att somna i natt. Och jag glömde bort att vakna tidigare idag. Kanske behöver jag fåglar. Havsbris. Och Västerports Café. Jag tror jag behöver en vind som sliter tag i mig och får mig att vakna när jag ska. Finns det någon som kan skälla på mig när det behövs? Finns det någon som kan skylla på mig när någon annan gjort fel? Och jag skulle behöva ett par gula väggar för att få igång den vardagliga kreativiteten. Jag har snart skrivit dussintals blogginlägg till min egen papperskorg. Och på jobbet säljer jag ingenting längre. Allting tycks stå still fast det blåser en vind.

Jag är uppväxt i en möbelfamilj. Och min far är på möbelmässan hela veckan. Jag passade på att besöka min mamma och mitt gamla pojkrum där väggarna var vita och lila. Vet ni hur mycket man påverkas av färg? Jag ska återkomma till färgers betydelse en dag. Och medan jag drack grönt guava-te med min mamma fick jag smakråd på tyg. Kanske blir det en ny soffa här. Och på teven såg jag känningar från mässan, representanter och säljare. Och idag såg jag förra vårens fräknar i en bil på min gata. Ibland är det som om tiden stått still medan viljan flytt. Kanske blir det en bra start på våren. I mars kommer älsklingar som Jay-Jay Johanson, Röyksopp, Pet Shop Boys och Peter Bjorn & John med nya album. Jag sitter redan med Hurry up here som årets topp hitills tillsammans med Animal Collectives My girls.

Och snart brinner dom levande ljusen i fönstret ut.

Jag har världens svåraste tapet att kombinera färger till, bergis.

Dagens låt: Röyksopp - Happy up here

Det känns som alla timmar är ett enda vakuum, ett timglas utan riktigt slut. Och även om jag springer från februari till april blir jag inte av med känslan av att rörelsen står still. Det kliar. Jag äter hallon, jag äter blåbär, jag äter avocado och onyttigare saker som tar mig närmre tandläkaren i Lindsdal. Jag tar mig närmre en tandläkare och ett väntrum fyllt med Hemmets Journal, Amelia och en söndagsbilaga från i fjol. Och idag bombhotade man Stadshuset i min stad. Jag kanske behövde den där händelsen för att vakna från denna vinterdvala. Lever ni? Vaknar jag? Och överallt är det så satans kallt. Jag är ledig imorgon och stannar antagligen några extra timmar under min filt. Det blir så grått av att vandra i ett vakuum och utanför är fukten lika frusen som luften. Och ändå är jag ganska glad, pigg av tröttheten och jag går utan omvägar i väntan på förändring. Nya dagar, nya färger. Och ett annat sken.

Om jag fick välja hur livet såg ut på vintern skulle jag ändra det mesta. Jag skulle leva på natten och sova på dagen. Känna det sköna lugnet under dom sena timmarna, äntligen få varva ner, höra tystnadens eko och vara osynlig som man är när ljuset inte ligger på. Jag tycker inte om att synas. Och jag stannade hemma hela helgen. Jag klarade det. Lördagen blev ett slag mot gränder och gamla telefonnummer, Larmgatan och tristess. Det blev en helg utan fester och alkoholhaltiga drycker, en nyttig helg som blev en onyttig helg med skräpmat och godis. Och jag har svårt för att vara hemma, svårt för att sitta still, svårt för att komma ifrån den rotlösa känslan, någon slags rastlöshet och det ständiga nyponpulvret i min kropp. Det kliar alltid i mig. Jag antar att allt hänger samman. Jag saknar tålamod. Och jag har svårt att slappna av, stressa ner och sen det där hjärtat som så ofta slagit i fyrtakt medan världen gått i ultrarapid.

Ibland är det en sådan obalans. Och som om det där nyponpulvret vi lade innanför varandras tröjor när vi var små fortfarande finns kvar. Jag minns resterna av tid, plommonträd och nyponbuskar. Och vi byggde kojor i skogen, stora som drömmar, stora som hus. Vi hade raggarbrännor och åt Piggelin på löpande band. Vi cyklade till den blå kiosken och kolonilotterna och till kvarteren där dom mördade varandra och tillbaka till dom rikas hus. Vi tog oss genom två olika världar varje dag, bortskämda snorungar med yvigt hår och havet framför våra fötter. Vi hade kortare ben och bättre föräldrar. Vi hade bryggor, idrottstalanger och ett förorenat sund. Och trots det står Ölandsbron kvar lika nära nyponbuskarna och plommonträden än. Det enda som inte är detsamma som då är vi. Och ändå kliar det i hela hjärtat än.

Dagens låt: Lemon Jelly - Stay with you