Ett stilla lugn, det är fredag. Någonstans ringer det en återvändsgränd i mitt bakre. Och jag ser det komma närmre. Jag bryr mig inte ens om att titta ut. Om en vecka har jag varit i Stockholm och sett årets möbelmässa. Och jag antar att jag kommer vara fylld till bredden med saker jag vill ha, jag brukar vara sån. Ibland är det en nackdel att ha det jobbet jag har, jag ser så mycket. Och ibland är det en fördel att ha det jobbet jag har, jag ser så mycket. Jag måste bara lära mig att skilja på ha-begär och nyfikenhet. Och jag är bara femtiosjukommafem kilo dålig synonym till matrialism, slit-och-släng-konumstion. För att stilla min hunger har jag beställt fåglarna nedan, jag ska ha dom på väggen, lilla fågel blå, flyktbenägna som stannar kvar. Klädhängere för mig, en elledning för dom som flyger. Och snart har tiden som jag tänkte på gått. Allt är som vanligt. Jag antar att det aldrig blir mer annorlunda än så här. Och kom ihåg, kära läsare, när tillfällena av tid kommer ska man inte hålla tyst. Det blir en ny sommar i år. Jag tänker ta den med storm.

Dagens låt: Mariah Carey vs. Cindi Lauper - We belong together time after time

Det går i cirklar nu. Jag har beställt fåglar till mina väggar. Det går i cirklar. Och jag står i mitten när det snurrar runt runt runt. Jag tog mig in till stan och såg vintern finnas kvar.  Sen tog jag mig hem och allt var likadant. Idag har jag för första gången i mitt liv fikat själv, jag och en drottningpaj med glass och grönt te, en tidning och fönstret bredvid min arm. Tillsammans såg vi ut mot en tom stad. Jag saknar ingenting längre, jag bara längtar. Och ibland ljuger jag. Vet ni att efter tjugufem slutar man att tänka? Man tänker inte, man bara tänker, på ingenting. Och är det någonting som skaver är det sjukdomar, hjärtslag eller saker som inte fungerar som det ska, kropp och kanske teknik. Och jag har snart gjort sextontusen egk. Jag var hos en företagsläkare som hade utrustning från typ 1962. Jag vet inte om jag litar på dessa årtal, men det slår jämnare nu. Och det är bra. Jag tror inte människor föstår hur det är med en bröstkorg som spelar techno ibland. Nu har det varit ovanligt bra, ovanligt länge. Och jag är glad.

Jag är trött. Orkerlös och grå. Jag är så trött på att orka motivera mig när alla dagar är likadana. Ibland önskar jag att något exploderade. Bara det händer något. Och shopping är som terapi, en medicin mot tristess och monotoni. Tömma hela garderoben, börja om från noll, sjunga nya sånger, äta hallon, hallon, blåbär och hallon. Jag är något kär i Trés Bien. Jag är något för fattig för Trés Bien. Och alla dessa hallon, jag vill ha dom. Det har redan blivit några vårplagg. Rutigt. Turkost. Blått. Skjorta och scarfsar. Och snart kommer en ny säsong, nya chinos och nya färger. Jag vill ha en ljusblå linneskjorta till upprullade chinos, jag vill ha konstiga skjortor och en resa söder ut bland flyttfåglar och sol. Vem följer med?

Trésbienshop man/kvinna

Dagens låt: Animal Collective - My girls

Ibland inser jag att det finns begränsningar. Och eftersom jag vill ha så mycket som inte går bryter jag ofta benen i mitt hjärta. Och där finns över hundra ben, en för varje önskan. Jag kommer bli den första som gipsar sitt hjärta. Jag kan ligga sömnlös och fundera på varför jag inte kan använda så mycket blått i min bostad som jag vill. Jag ska ha en blå kostym. Och idag hade jag hallon i min yoghurt, en smak av sommaren, långt bort från en gråmelerad vintertid. Ibland måste man kompensera det som inte går. Och ibland kapitulera. Jag kan inte ha några ljusblå sängkläder, jag kan inte ha modernt blomstermönstrade gardiner i blåa toner, jag kan inte ha blåbärsfärgade mattor eller blåa prydnadskuddar. Jag ser gipset komma närmre och närmre dag för dag utan blå himlar och blåa hav.

Jag vill ha Stig Lindbergs Adam-serie, stövlarna nedan och Maximilian Hecker på en scen i min egen lägenhet. Jag vill ha den där sommaren lite fortare och gärna nu. Och jag vill ha hela lagret på Trés Bien i min egen garderob. Jag vill ha Palma utanför dörren, Mallorca i mitt vardagsrum och en kropp på några centimeter till. Jag vill göra om hela min lägenhet i blåa accentfärger och jag vill allra helst ha ett rödbrunt tegelhus, som en nerlagd industri, kanske förflyttat till Kina eller bara tom, nyrenoverad och rå. Tegelväggar, råplank och den mest himmelsvita basen som bara går. Jag vill ha belysning i golvet och fåglar på väggen. Och jag antar att jag lever i en fantasivärld fylld med gips och benbrott. Och hallon.

Adam av Stig Lindberg, typ bara 559 kr/st per tekopp

Vaga Bond

Dagens låt: Pete Yorn feat. Dixie Chicks - The man

Parkgatan blev en återvändsgränd. Och det känns som jag behöver Köpenhamn, en biljett och vägskylt  för att ändra den smala vägen hem. Jag har kört vilse igen. Och alla dessa blondiner. Och brunetter. Jag har tagit mig förbi dom men inte än. Jag låter nog tiden gå och tankarna vara. Jag tycker mest det är jobbigt när jag möter dom ute, dom där man på något sätt träffat tidigare. Och medan någon kan prata på samma sätt som förr vill andra döda en med blicken. Somliga människor har svårt att acceptera nej tack, nu vill jag inte mer.

Ikväll hade jag hoppats på after work på fina Pipes of Scotland. Ingen ville. Jag körde förbi någon slags återvändsgränd och tog mig igenom regnet. Jag åkte och hälsade på föräldrarna och katterna i sommarstugan och nu kommer min mammas efterfrågade kärleksförklaring på bloggen. Vilken mat. Och vilken smak. Ingen, jag menar ingen, lagar så bra mat som min mamma. Jag önskade en liten plockbuffé, bortskämd som jag är. Och så har hon också stått i köket på Byttan under dess storhetstid.

Igår hade Whyred utförsäljning i nätbutiken. Beroendeframkallande plagg till 70% under endast en dag, jag fann det jag länge väntat på men givetvis var min storlek slut. Jag är också slut. Och jag blev mest förvånad över hur mycket det fanns kvar i dom små vackra storlekarna. Jag gillar Whyred, dom har mina storlekar. Och idag var det premiär för den färgglada vårkollektionen och jag kände mig liksom som en kätting runt någonting man har på fötterna. Det var fina skor.  Och jag vill ha så mycket nu. Jag vill alltid ha allting. Och medan atmosfären inne i stan väntar på våren gör jag samma sak. Världen är så konstig ibland och matrialism likadan. Jag har försökt att värje mig men jag har nog blivit van.

Dagens låt: Peggy Lejonhjärta - Förlorare

Jag tänkte på riksväg 136 tur och retur. Jag tänkte på Ängöleden och E22. Och ibland är det långa vägar hem. Det var ett tag sen sist, men det sägs att tiden går. Och snart blir det ljust på natten. Den här årstiden tar musten ur en. Det är grått, något gråare och på asfalten ligger grus och bilen kommer aldrig mer bli ren igen. Den där sommardoften lever kanske än. Och snart måste denna monotoni till annorlunda vinter ebba ut till nåt. Det här känns som en höst i evighet.

En ledig dag och jag var tvungen till att göra något annat än ligga i sängen, soffan och sängen igen. Det känns som man behöver en skattkista med mynt för att ta bilen in till stan. Det blev Hansa City, stan och människomöten i en tom stad. Varenda parkering är ledig var du än är. Jag tror människan har stängt in sig. Jag tror människan är rädd för skattkistor och mynt, parkering och lågkonjunktur. Och Hansa City, det nya Kalmar, var tomt och varenda parkering grät efter sällskap. Det var tomt i butikerna. Och jag provade fem skjortor men ingen satt bra. Jag tänkte, det var bra så. Och till slut kunde jag inte hålla mig. Jag ströp kontot ett litet tag. Jag föll för den vårblå färgen och tiggde galgar med mig hem. Det blev en slapp t-shirt. Och en skattkista till parkeringen i stan.

Jag fick en utmaning av Pelle att visa hur jag bor, eller en del av hemmet. Som alla säkert förstått är jag inte förtjust i att visa varken mig eller hur jag bor. Jag gör ett undantag och försök att för första gången ställa upp på något sånt här. Så här har ni mitt liv - inget manligt djuputvik á la Amelia - bara något oklart diffust i ett vanligt hem. Vi säger så, jag längtar än.

Ibland skulle jag vilja ha en helg utan fest, men jag kan inte. Jag kan inte få bort myrorna som springer i mina ben, nyponpulvret som kliar i mitt bröst eller den eviga centrifugen som rör sig i mitt huvud när jag sitter still. Den ständiga blodcirkulationen liksom rör sig i sidled om jag sitter still, det växer nyponpulver någonstans i mig. Och det blev en helg med ett riktigt härligt gäng människor, samlade här hos mig där alla tycks vilja bo. Vi var många. Vi var glada. Och några var nytt folk, någon återinflyttad och någon annan helggäst i stan. Jag antar att jag alltid kommmer att gå ut, även om det känns som håret växer fortare i soffan än i baren. Jag känner mig så obekväm i det här håret.

Jag har jobbat helg. Och lördagen hade jag så många jag talade med men kokade av att inte få till några avslut. Jag blir förbannad på mig själv när jag inte säljer. Jag borde sålt helt fantastiskt. Och eftersom jag sålt bedrövligt i hela januari blev söndagen en dag byggd på ren ilsken vilja. Det blev en ganska bra jobbhelg ändå till slut. Och trots att lördagens förbannelse satt i även till kvällen kanske jag blir förlåten någon gång. En väldigt försenad taxichaufför var otrevlig mot mig och jag var otrevlig tillbaka. Efter att han sagt att det fanns fler taxibolag (jorå jag tar dom nästa gång sa jag) i stan råkade jag säga att han var den sämsta taxichaffören jag åkt med. Och så vitt jag minns råkade jag nog säga tjockis till honom i samma mening. Jag gjorde säkert ett fantasitskt intryck på folk i helgen, eller inte. Fast egentligen, innerst inne, är jag väldans snäll. Jag jobbar på det där med att bli en snällare och bättre människa i alla lägen. Lite bilder från helgen och jag ska inte hänga ut alla så det får bli på några få av oss. Och snart ska jag jobba på utmaningen från Pelle om hur jag bor.

 

Från vänster; Christian, Nella, jag & Severina

Dagens låt: Johan Melander - Kom vinter

Jag ångrar att jag klippte mig. Jag ångrar att luggen blev kort. Jag ångrar att den där snedluggen begravdes på Västra Sjögatan 22. Och jag blundar när jag ser mig i spegeln. Det tog tre månader att få den dit den var. Nu står jag här. Det känns så naket, som ett liv utan hud. Jag vill kasta sten mot solen för jag ångrar mig. Men Lotta är bra, Lotta är alltid bra. Det var bara jag som tänkte fel.

Och jag lyssnar på anonyma hjältar som Johan Melander och Dan Königsson. Varje kväll av årets tredje vecka har jag hört ljuden den sena timmen. Ibland tycker jag om sånt som ingen annan gör. Och som jag spelade The End på Fridhemsgatan 11B när jag inte kunde sova, när jag inte kunde sluta tänka, när jag bodde högre än alla andra och såg ut över Volvobilarna på verkstaden. Jag tycker om män som sjunger om kärlek som dom tar sönder, om känslor dom inte släpper men lever för att förstöra. En del människor vill vara invecklade. Och jag vet att somliga läsare tror att jag är djup, kryptisk eller något annat jag inte är. Själv ekar andra ord som gjort mig nöjd.

"Kalle, du är så okomplicerad, du är så lätt att vara med"

Kanske hon inte minns den natten, vi var något berusade. Jag låter det vara så, en förklaring till bilden av mig som inte stämmer. Jag får mail. Jag får kommentarer. Jag får frågor. Och för dom som undrar så äger jag faktiskt en tv. Verkar som jag skapat mig en bild om mig själv som televionshatare. Och när jag ändå är igång kan jag avslöja att jag aldrig någonsin läst en bok i hela mitt liv, ett på senare tid glirande ämne på Åbergs frisörsalong, vilket jag gillar. Jag gillar min frisör. Och jag gillar mina läsare, kommentarerna och sommaren. Även om jag sällan ger lika mycket tillbaka, jag ska bli en bättre människa.

Dagens låt: Dan Königsson - The end

Jag sitter här i mörkret och har glömt hur man gör när man tittar ut. Och jag sitter här och tänker på hur det känns när fötterna bränner mot asfalten igen. Den där känslan av oändliga nätter, evigt liv och ljudet av det glittrande blå havet, laguner som nästan låter som pukor och där alla himlar är karibiskt klarblå. Jag väntar på svallvågorna. Och dom ljusa timmarna. Jag väntar på stränderna och sanden, algerna och den enorma hettan från bilen mitt i solen, myggorna och luften, den nya luften, luften och ett annat sätt att andas på. Och snart är vi där. Under tiden låter jag luggen växa och tankarna cirkulera i kvadrat. Vi kommer att ta oss från plats till plats. Vi står i hörnen nu, längst in i baren. Och vi längtar ut.

Här flyttar skuggorna sig i takt med lanternorna på havet. Ibland kan jag se ut mot bron och kanske ett fartyg passera genom sundet här. Under den kalla tiden av året tillägnar ögonen ingen tid åt vattnet. Båtarna, segelfartygen och fiskargubbarna som annars rör sig i annan takt än nu är så långt ifrån vad jag minns. Det har varit mörkt och vinter länge nu. Jag går aldrig ner till havet längre. Jag har knappt varit vid liv sedan någon släckte lyset i september. När den blå timmen finns, när vågorna står still och människorna på Kindbergs udde syns till, det är då man är vid liv. Nu väntar jag på en annan tid.

Jag ser fram emot vårens första doft av nyklippt gräs. Maskrosorna och svalorna. Och dom gula rapsfälten när allting lyser. Jag ser fram emot när folket kommer ut och människorna går i parkerna. Och när ungdomarna kastar tomflaskor på gatorna. Jag ser fram emot en ny punktering och en ny cykelsäsong. För trots allt så vet man, att när årets första punktering kommer har ungdomen och festerna hittat ut. Parkerna fylls med liv, nätterna med oljud och trädgårdarna med tanter och gubbar som plötsligt blir något år yngre igen. Jag tycker om det. Jag väntar på våren, jag väntar in sommaren och jag väntar till håret växt ut igen.

Vi hör musiken, den vi bara halvsov till. Den vi hade feber till. Den som kom med vågorna och vinden. Den vi pratar om ibland. Och den vi nämner längst in i baren. Snart lämnar vi skuggorna och vi flyttar oss istället i takt till något annat än lanterorna på havet. Jag vet inte vad, men kanske blir vi som både vågorna och vinden.

Öland, jag saknar dig.

Ikväll: Lars Winnerbäck - Solen i ögonen SVT1 Klockan 21:00

Att gå till ett av stadens gym kan vara en speciell historia. Somliga människor har udda beteenden och somliga människor är mer på gym för att visa upp sina flashiga träningskläder än att göra något hälsosamt. Och somliga som går på gym pratar bara mat, preparat eller kroppar, speglar sig eller kanske emellanåt vill visa upp sig själv på ett eller annat sätt. Själv ser jag ut som en turist på gymmet; badshorts, linne och tofflor. Och jag har råkat möta dom största fjantarna som finns på ett gym. Den första är en lightparanoid person som stönar lite när det blir tungt bland vikterna. Och sen ska han spegla sig, gärna spänna bicepsen lite och se om det gav någon direkt effekt på omkretsen. Det här är en oändlig grupp. Den heavyparanoida mötte jag sist. Och jag hölll på att koka sönder. Somliga vill bara märka ut sig, synas eller vad som helst, bara vara nåt som är onormalt.

I måndags hade jag en man som vid direkt ankomst stirrade på mig som om han kommit till en ny planet. Och jag irriterades konstant över att han skulle ställa sig intill, gå förbi, igenom och tillbaka, precis där jag tränade. Varenda jävla maskin skulle han vara nära där jag var. Han skulle alltid ställa sig och prata med sina machovänner, nej inte träna, en decimeter ifrån mig. Och varenda jävla övning skulle jag få flytta på mig för att han skulle stå där och vara lite häftigare än alla andra. Och det var så tydligt att han ville störa, han ville ta plats, han kanske aldrig fått någon uppmärksamhet, vad vet jag. Det var så jävla medvetet att alltid vara i vägen. Kanske stackarn ville känna lite att här är det jag som är cool och bestämmer, ingen jävla smal kille på 170 centimeter. Till slut rann det över av hans närgångna beteende. Jag ville sparka honom i skrevet men råkade kläcka ur mig något annat.

"Är du kåt eller vill du bara vara jävligt märkvärdig?"

Jag fick inget tydligare svar än en konstig blick. Och efter det var han alltid i andra sidan gymmet, var jag än var. Respekt.

Det är söndag och i mitt huvud rör sig saker som inte riktigt borde bo där. Sms, telefonsamtal och hälsningar. Som om sommaren var och hälsadade på. Någonstans vet jag att någon tänker likadant. Och igår var det fest. Det är ett under att jag vaknade pigg idag. Svampen och jag var säkerligen yngst på Sandra bland tanter och gubbar, men några ynglingar till fanns det. Vi var på FF-galan med Kalmar FF. Och jag har nog aldrig lyckats hälla i mig så mycket onyttigt på en och samma dag som igår. Vi hade troligen roligast av alla på stället. Och vi var troligen fullast av alla på stället. Vi började dagen med jacuzzi-bad i butiken på Kakeldax. 89 000-kronorsjacuzzin (ja det är till och med ett reapris) hade gärna fått stå hos mig.

Själva arrangemanget av galan var inte någon höjdare men vi gjorde det till något trevligt. Och Jan Bylund var rolig. Och buffén var hemsk, jag hade hellre fått en Dafgårds serverad. När vi hade gjort av med så mycket pengar fick vi förståndet nog och insåg att vi borde gå hem. Och så gjorde vi. Det första jag gjorde när jag kom hem var att kolla på alla kvitton. Ångest. Det andra var att ta dubbel dos Bakispiller. Förnuft. Nu stryper jag mitt bankkonto ett bra tag framöver. I kväll blir det solarie och imorn massage.

Dagens låt: The Littl'ans feat. Pete Doherty - Their way

Ett sken i min spegel och jag såg inte riktigt konturerna från mig själv. Min kropp var bara ett motiv utan kontrast. Och jag blir förbannad på mig själv ibland. Jag är den lata varianten av mig själv. Jag såg inte längre rutorna på magen, såg inte längre konturerna av vilja och träning. Jag såg bara regn. Och någonstans på väg till Friskis skapade jag nya mål. Jag ska bli mig själv igen. Och jag ska räkna dagarna av träning, räkna timmarna av tid. Det finns dom som tror på reinkarnation och andra ingenting. Och det finns dom som räknar fåglarna i gamla stan. Jag väntar bara på att dom kommer hem igen. Det är tre eller fyra månader till årets första vår. Det är kanske trå månader till årets enda vår. Snart kommer flyttfåglarna hem och då börjar en liten bit av sommaren. Och då ska jag vara i form.

Fantasier dödar drömmar. Man ska aldrig föreställa sig mer än drömmen, aldrig gå ett steg för långt och måla bilder av hur framtiden blir när drömmarna slår ut. Man ska ligga på gränsen. Och man ska bara leva i drömmarna men aldrig framför. Om man tar sig förbi den sista destinationen i en dröm har fantasin blivit mer en längtan än ett mål. Och någonstans längs alla kullersten som finns i stan målar jag mina bilder i olika nyanser av blått. Någonting man gillar, i utföranden man trivs.

I kväll laddas det inför Grammisgalan. Och jag vet inte om det är någonting att ha, egentligen. Jag minns inget omkullvältande uppträdande från någon gala i samma utsträckning som när Håkan Hellström för första gången sjöng Visa vid vindens ängar på Idrottsgalan 2002. Det var omkullvältande för att han fortfarande var den enda som hade det där aahhhaa-ekot som ingen annan hade då. Jag tror det tog ett halvår innan folk ens reagerade, sen dess har nog alla fattat storheten i den där eftertänksamma mannen. Ingen artist har betytt så mycket. Och fortfarande ligger han överst på min lista före Tough Alliance, Jakob Hellman och Jonas Game. Håkan Hellström borde få årets album, textförfattare, liveakt och manliga artist. Visserligen har han värdig konkurrens i några kategorier från både Kleerup och Markus Krunegård. I årets grupp borde TSOOL vara utan konkurrens, men det blir aldrig som man vill, det blir det aldrig. Och alla vet redan vem som får pris som kvinnliga artist, men jag hade hellre valt Hello Saferide för Idol-produktion. Nu blir det uppladdning med gojite och lösviktsgodis. Vi ses på den röda mattan.

Dagens låt: Patrick Wolf - The magic position

En ledig dag och sömnen varade till ett klockslag utom min kontroll. Jag har absolut inte gjort någon som helst nytta eller onytta, jag har bara varit. Michael Jackson-dag och en sallad med tortellini, rostbiff, fetaost, örtagård, tomat, gurka, champinjoner och Eldorados underskattade apelsin-nektarinjuice. Och här går jag och väntar på att det ska bli torsdag nästa vecka. Jag känner nämligen ett enormt behov att att klippa mig (snart Magnus Uggla-tjockt) och så ska då bli. Och nu ska denna luggen bort.

Jag har också beställt alldeles för mycket från Asos utan någon som helst ångest, en obrukbar ekvation. När jag handlar kläder går det i perioder, sällan det blir inköp, men när det väl blir under en kort period så flyter det på. Och sen står begäret och stampar, jag vill ha allting men kan ändå känna en nödvändig mättnad. Och det är tur det. Jag är en ekonomisk människa, som både blivit av med mycket på börsen (som alla andra) men samtidigt sparar till Sveriges högsta sparränta. Det går säkert jämt ut en dag. Bara solen skiner. Det här året har börjat bra. Och bättre kommer det att bli. Ibland tror jag det kostar att ligga på topp. Och jag gillar att leva dyrt. Ibland.

Filippa K                                              Junk De Luxe

Rough Justice                                         Erotokritos   

Dagens låt: Micheal Jackson - Heal the world

Det sägs att förnyelse är bra för själen. På Sparregatan vaknade jag till ljudet utav is. Det har snöat för mycket i Kalmar nu. Det blev både vinter och alldeles för kallt på en och samma gång. I stan finns inga fåglar kvar. Dom enda som syns på gatorna är plogbilarna och dom som aldrig fryser. Och dom asiatiska korvförsäljarna i stan. Innan flyttfåglarna kommer tillbaka igen, till elledningarna och havet, marken och luften, till träden och stränderna längs kusten, kommer isen att ligga kvar. Jag hatar det här. Jag hatar vinter. Jag tycker om tecknade fåglar. Och från och med nu kommer bloggen att se ut så här. Fåglar och en gråblå himmel som sakta tar oss närmre vår. Jag förstår inte hur hon kan. Det är Natalie som gjort min nya bloggdesign och hon är The master. Kolla in hennes blogg och titta speciellt på högerspalten.

Jag somnade i soffan. Och vaknade utan att veta var jag var eller om det var morgon eller något annan tid. Jag lyssnar på Håkan Hellström-ballader, Jamie T och Jonas Game. Medan flyttfåglarna på bloggen blev nya och jag jobbade helg hann tiden bli snäv. Denna vinter gör att tiden går ur led. Om idag var i går vore dagen hemsk, men idag var som fredag och alldeles förträfflig på jobbet. Varför känner man redan när man vaknar på morgonen hur dagen kommer att bli? I morgon är jag ledig och då ska jag både sova ut och dansa med Jesus och fåglarna på bloggen.

Dagens låt: Jamie T - Calm down dearest

Det kallas is. Och det blev en flygande start på året. Jag kände mig i förträffligt fin form på jobbet när rean startade och folket kom. Jag gillar att jobba när det är mycket folk, jag fungerar bäst i högt tempo har jag kommit på. Och alla argument, alla formuleringar och kitchiga fraser fungerade hur bra som helst idag. Ibland behöver man inte tänka för att sälja eller hitta orden, dom bara kommer. En bra dag kommer verkligen allt av sig själv. En sämre dag måste jag tänka på vad jag säger, ändå säger jag fel. Jag var pigg idag, jag var glad och kände ett sånt harmoniskt välbehag. Och mot eftermiddagen blev jag trött. Det tar på krafter att prata med folk. Man ger så mycket av sig själv när man argumenterar och ska förstå kunden, samtidigt som du har en profil. Och jag åkte hem, tänkte på när sommaren frös till is. Jag fastnade i någon slags nostalgi och lyssnade på Jag är hos dig igen. Jag tror något förföljer mig. Jag tror det kallas is.

Och innan jag kom hem hann jag med att träffa Johanna som skulle överlämna sin målning till mig. Vi satte oss på Café Corner och jag var väl inte helt långt ifrån att lyckas elda upp målnigen ovanför ett levande ljus. Jag klarade mig. Och målningen likaså. Det var trevligt och Johanna var trevlig. Titta in på hennes blogg och beröm henne för målningen. För visst är den riktigt snygg!? Nu ska jag fastna lite till och lite mer under filten här. Det är kallt på Sparregatan 7. Och det var just här den där sommaren frös till is.

"Vad vill du ha då?" "Fåglar, halvsurrealistiskt och färg" "Det blev färg, en ängel med en fågel"

Dagens låt: Josh Rouse - Sad eyes

Nu är vi äntligen förbi allt. Alla högtider. Alla måsten. Alla tidskrävande sysslor. Och när januari och februari är förbi är våren nära. Snart öppnar fiskegubbarna fönstrena igen, snart ska sjöbodarna vädras och vinterfukten ut. Snart kommer båtarna i vattnet och snart kommer flyttfåglarna hem. Det är ett nytt år, nya tider och nya mål. Jag har aldrig nyårslöften. Om jag skulle ha det, så finns dom i huvudet. Och jag har dom i huvudet. Någonstans har jag tänkt att jag ska bli en bättre människa. Och det är alltid relativt och diffust. Jag ska träna regelbundet, jag ska inte somna utan situpsen, jag ska lära mig mer, jag ska utforska kunskaper, jag ska lära mig säga nej och jag ska ge en skänk av komplimanger till dom som förtjänar det. Och så snart igen är allt som vanligt. Det blir det alltid. Gud, vad det är tråkigt med klichéer. Den som kommer på ett slut som aldrig tidigare funnits i en romantisk komedi kanske bryter någon norm. Och det är där min parallell ligger. Kärleksfilmer är som nyårslöften. Jag har sett allt förut.

Dagens låt: Bruce Springsteen - Sad eyes