Det är söndagskväll i den stad jag föddes i. Idag är jag kär i Plura en liten stund och huden bränner. Jag tömmer tekopp efter tekopp, tänker på den perfekta lyriken i Fulla för kärlekens skull och ser den sommarljusa himmelen över sundet bortom bron. Det är juni om en timme och värmen ligger nästan kvar. Idag satt jag i gräset mitt i solen nere vid den lilla hamnen här, jag var bara en bland flera. Och vid lekplatsen sparkade barnen boll. Jag tänkte på igår och sommaren, jag tänkte på misstag och Öland och Skåne och barnen med bollen bakom häcken. Idag fick jag min första färg, igår fick jag ingenting. Och det är någonting med tidens fester, jag kanske börjar bli gammal, men allt är likadant. Jag har varit på alla dansgolv, jag har beställt av alla bartenders och jag har hört vartenda jävla schlagerlåt i radio edit verision flera gånger om.

Solen skiner på Sparregatan. Och längs kanalen vid Systrarströmmen ligger människorna på rygg i gräset, barfota och upprullade jeans och solen rakt emot sig. Jag gillar den känslan, jag gillar den synen. Och födelsedagen tog mig till sommarstugan och sundet mellan Borgholm och fastlandet, till katterna, förbi dom gula rapsfälten via bryggorna och båtarna, förbi hamnen och dom gula husen. Och solen var närmre än någonsin, vädret var fantastiskt, bladen på björkarna, katterna och klockorna, allt var lite bättre än på länge. Vi är där igen vid värmen runt omkring. Jag sover alla nätterna med öppet fönster nu, jag sover alla nätterna på andra sidan sängen nu, på en plats där ingen varit på hundra år. Och jag har kastat bort alla jag har träffat, jag har kastat så många som aldrig fick komma nära. Men jag väntar. Och jag väntar, för jag väntar, jag väntar på den nya bryggan och båten ut i sundet. Doften av grill på Skallöarna under Ölandsbron, timmarna på havet, solen som svider, bränner och värmer. Snart är det midsommar, snart är det semester. Snart är vi där. Och som jag har väntat.

Längs motorvägarna här omkring har rapsfälten slagit ut. Dom stora fälten lyser som en sol och en medioker diagnos har tagit slut. Nu har vintergatan fallit ner från var mans bröst, det förbannade jävla mörkret har ersatts med ljus och grönare gräs. Här utanför rullar båtvagnarna förbi. Och jag vill ha ett hus vid havet där allting går i vitt och ljusblått. Ett hus där väggarna fylls av blåmönstrade tapeter, vita råa vägglpank och golven är laserade i vitt. Jag vill ha ett hus där sängkläderna är ljusblåvitrutiga och där möblerna är vita. Och jag vill ha ett hem med belysning från Northern Lighting, stolar från Kartell och en inredning byggd på modern tidlöshet, jag vill ha Stringhyllan, Barcelona och Tree, jag vill ha det mesta jag inte har råd med. Varför är det alltid så?

I kväll ska jag vara tillbaka på Kårens lilla dansgolv bland ölglas, Embassy, Cut Copy och Dexys. Och jag känner för att tömma garderoben och fylla den med nytt, jag känner för att ha mer pengar och råd med ett liv utanför skuggans fattiga kontraster. Jag har förälskat mig i dyra t-shirts, långa linnen och korta kavajer med upprullade ärmar. Jag vill ha Love thy neighbour, B Store och Odeur. Jag vill ha sommar och bruna armar och solblekt hår och myggbett och jag vill vakna varje morgon med fåglar och maskrosor och fjärilar i solen där jag går. Och nu har jag gjort allt jag ska, välfyllda baguetter som jag åt vid hamnen här intill. Jag gillar sjöbodarna här, båtarna och bryggorna, en sliten värld med gammal charm. Jag gillar mitt Ängö.

I kväll vill höra alla låtarna som behövs för en fest; Andreas Tilliander - Caught in a riot, Pet Shop Boys - Pandamonium, Jordin Sparks - Tatoo, The Embassy - It pays to belong, Dexys Midnight Runners - Come on Eileen, Pet Shop Boys - Always on my mind, Erik Hassle - Hurtful, M.I.A. - Paperplanes, Shout Out Louds - Tonight I have to leave it, Jens Lekman - You are the light, Tough Alliance - First class riot, Cut Copy - Lights and music, Coldplay - Viva la vida, Tough Alliance - The last dance, The Killers - Human, Fibes oh Fibes - Get up, Jamie T - Calm down dearest, Peter Bjorn & John - Nothing to worry about, Boy Meets Girl - Waiting for a star to fall, Jay-Z - i just died in your arms tonight, Salem Al Fakir - It's true [Axwell & Sebastian Ingrosso remix], My Darlign YOU - Please don't talk to me I fall in love so easily och sista dansen med Lo-Fi-Fnk - Steppin' out [fast det ska vara Juuso P's ballad version]. 

Jag är inne i ett beroende av Tough Alliance, Andreas Tilliander och musiktoppen från 06-07. Och jag drömmer om Stig Lindberg, Adam och dom blå prickarna på vitt porslin. Ibland ligger jag sömnlös och funderar på varför dyrt är vackert och allt vackert är dyrt och ändå sov jag hårdare än någonsin i natt. Och solen strålar genom det himmelsblå taket ner på marken. Det är skäggiga män i hamnen, det är blåställ utanför dörrarna på sjöbodarna idag. Och jag har ätit glass på en bänk intill och hört dom prata om ekonomin och Rasmus Elm och Henrik Rydström och Taube. Det är sånt här som ger mig lite mer luft i lungona, lite mer kubik innanför mitt bröst och lite mera längtan efter maskrosor, myggjävlarna och rapsfälten längs riksväg 136 och 25. Och när träningsvärken i magen är allt mer tydlig känns det som sanden mellan tårna är efterlängtad. Sommaren 09, jag ska ha dig i ljusblått och vitt i en passande nyans till sol och gult. I år ska vi ta dom med storm.

Det känns som nyponpulvret i min kropp har tagit slut, det där pulvret som brukade klia finns inte längre kvar. Jag vet inte vad det är. Och jag vill inget annat än ligga hemma, långt ifrån nattklubbsgolv och rytmisk fysik. Jag känner inte igen mig själv. Soffan, sängen, kuddarna och filten lockar mer än flaskorna och glasen. Och orden som jag skriver har jag ingen ork att placera rätt, ingen ork att använda dator och internet och nya tillvägsgångssätt. Den här förkylningen är som höst och regn, det rinner när det är kallt.
 
Och här har jag irriterat mig på två saker som fått mig att koka. Människor som aldrig presenterar sig när dom söker någon, vanligtvis i telefon. Vem är du? Var ringer du ifrån? Jag vet inte om man skäms så mycket för vem man är eller om man inbillar sig att man är något märkvärdigt. Det är få människor jag föraktar så mycket som dessa små individer. Den som inte presenterar sig är för mig en stor fet flottig äcklig jävla nolla som kan ställa sig sist i kön. Jag tar dagligen samtal på jobbet som skall slussas vidare från sådana här små individer. Och det är en högfärdig illaluktande apjävel som inte vet vad han heter eller kommer ifrån. Det märkliga är att när man ska pressa ur dom vem han eller hon är eller heter vägrar fler än hälften svara, utan dom ska endast tala med Ansvarig. Eftersom Ansvarig normalt är upptagen, speciellt för okända människor, har jag börjat köra en ny standard; Han sitter i möte. Och den sista irriterande kategorin som ska vara lite rolig och sparka på stolen man sitter i (speciellt kontorsstolar med hjul på) kommer jag framöver långsamt och njutfullt plåga till döds, eventuellt ge en betongtung pungkross. Är det något som jag irriterar mig på är det människor som har för lite att göra och inte förstår att det finns andra som har för mycket att göra. Och människor som har svårt att uppföra sig som äldre än tolvåringar, men det är väl ungefär samma sak. 

Dagens låt: Guillemots - Trains to Brazil