Utanför hörs nattens skrik. Fulla ungdomar som lever sitt liv i stan. Och alla lever dom för stunden. På andra sidan fönstrena är folket tyst och bevakar samhället från varsitt håll. Tre pojkar på en gata ser en igelkott. En av dom går fram till den. Och han lyckas locka in den i ett hörn och tar upp den i sin famn. Han stoppar ner igelkotten i kassen som dom just tömt på Systembolagets billigaste öl. I ekot av en rotlös känsla och brist på tillhörighet får pojkarna en idé.  

Igelkotten skriker i förtvivlan. Och både månen och den andra kompisen skrattar. "Kom igen, kasta honom i väggen" säger den tredje. Och i brist på annat tar han kassen och kastar in i väggen intill. En tung dunst hörs. Samtidigt som igelkotten faller till marken hörs ett otroligt plågande ljud. Någonstans i mörkret kliver en man förbi. Och pojkarna blir tysta. Mannen passerar vidare men det pipande ljudet förföljer honom. Och snart är mannen utom synhåll igen.

Kanske hörs ett fniss. Kanske ett skärande målbrottstal. Och återigen kastar någon av pojkarna igelkotten i väggen. Igelkotten skriker. Och nästa kast. Hårdare och hårdare, om och om igen. Efter en tid hörs inte längre några ljud från igelkotten. Pojkarna tröttnar på att inte få något gensvar på sin lek. Dom låter kassen ligga kvar på marken. Med igelkotten i. Och sedan tar dom sina cyklar och trampar vidare mot nattens mörka tristess. En efter en rullar cyklarna över kassen med  igelkotten i innan det sista ekot tar slut. Det är tyst i Oskarshamn.

Kanske var det så det gick till. Mannen som passerade pojkarna återkom till platsen under kvällen. Han kunde inte släppa det pipande ljud han tidigare hört. Och när han fick se Systembolagets kasse ligga kvar på marken såg han en igelkott med inälvorna flytande i blod.

Jag hade inte haft något emot att stoppa ner dessa pojkar i en svart säck och kasta om och om in i en husvägg tills dom gråtandes ropade på mamma. Somliga männskor har inget liv. Somliga människor är inte värda mer. Somliga är inte värda någonting.