Kom och lägg dig här i gräset under mig och blöt ner kläderna. Det är väl vackert väder ovanför molnen men regn där vi står. Det finns ingen vackrare än du i din vanliga tröja och ditt våta hår.

Jag sitter här i mörkret och har glömt hur man gör när man tittar ut. Och jag sitter här och tänker på hur det känns när fötterna bränner mot asfalten igen. Den där känslan av oändliga nätter, evigt liv och ljudet av det glittrande blå havet, laguner som nästan låter som pukor och där alla himlar är karibiskt klarblå. Jag väntar på svallvågorna. Och dom ljusa timmarna. Jag väntar på stränderna och sanden, algerna och den enorma hettan från bilen mitt i solen, myggorna och luften, den nya luften, luften och ett annat sätt att andas på. Och snart är vi där. Under tiden låter jag luggen växa och tankarna cirkulera i kvadrat. Vi kommer att ta oss från plats till plats. Vi står i hörnen nu, längst in i baren. Och vi längtar ut.

Här flyttar skuggorna sig i takt med lanternorna på havet. Ibland kan jag se ut mot bron och kanske ett fartyg passera genom sundet här. Under den kalla tiden av året tillägnar ögonen ingen tid åt vattnet. Båtarna, segelfartygen och fiskargubbarna som annars rör sig i annan takt än nu är så långt ifrån vad jag minns. Det har varit mörkt och vinter länge nu. Jag går aldrig ner till havet längre. Jag har knappt varit vid liv sedan någon släckte lyset i september. När den blå timmen finns, när vågorna står still och människorna på Kindbergs udde syns till, det är då man är vid liv. Nu väntar jag på en annan tid.


Jag ser fram emot vårens första doft av nyklippt gräs. Maskrosorna och svalorna. Och dom gula rapsfälten när allting lyser. Jag ser fram emot när folket kommer ut och människorna går i parkerna. Och när ungdomarna kastar tomflaskor på gatorna. Jag ser fram emot en ny punktering och en ny cykelsäsong. För trots allt så vet man, att när årets första punktering kommer har ungdomen och festerna hittat ut. Parkerna fylls med liv, nätterna med oljud och trädgårdarna med tanter och gubbar som plötsligt blir något år yngre igen. Jag tycker om det. Jag väntar på våren, jag väntar in sommaren och jag väntar till håret växt ut igen.


Vi hör musiken, den vi bara halvsov till. Den vi hade feber till. Den som kom med vågorna och vinden. Den vi pratar om ibland. Och den vi nämner längst in i baren. Snart lämnar vi skuggorna och vi flyttar oss istället i takt till något annat än lanterorna på havet. Jag vet inte vad, men kanske blir vi som både vågorna och vinden.


Öland, jag saknar dig.


Ikväll: Lars Winnerbäck - Solen i ögonen SVT1 Klockan 21:00

Jag glömmer ingenting av det bästa som finns

Jag lever kvar i sommaren än, i juni, juli, augusti och resterna från den bästa tiden i våra liv. Jag lever med vänster kammare på tre olika platser här omkring. Jag lever med sena nätter, fåfängda nostalgier och en kudde för lite. Jag vill ha sommaren kvar och feber i ögonen. Värmen, solen och sanden. Jag vill ha allting kvar. Och jag har allting, men ändå ingenting.


Det händer att jag undrar när jag sköljde bort sanden mellan tårna sist. Och ibland kan jag tänka på hur brunbrända ben skulle se ut i början av november. Det finns inga fjärilar när rapsfälten dött och flyttfåglarna sett Spanien. Här finns bara en obehaglig fukt som lockar håret, torkar ut huden och bleker din kropp till något gråmelerat ont. Det är ingenting jag tycker om. Här ligger båtarna på land och längtar efter vatten, väntar på att täckas av snön och försvinna för att komma tillbaka först till våren igen. Fiskargubbarna har täckt igen fönstrena på sina sjöbodar, plockat in näten för vinterförvaring och den där doften av havsvåta fiskenät som annars hänger nere vid kajen här är som historia nu. Dom gamla gubbarna i sina hängslebyxor har försvunnit, piporna dom röker har slocknat och den lilla hamnen här väntar på att isen snart ligger klar. Jag räknar ner måndaderna till nästa år nu.


Det är alltid på våren livet går igång. Det är strax innan bladen på björkarna blir gröna som allting börjar. Och det är alltid mot hösten som allting tar slut. Även tappade hårstrån i min säng. Hösten är brutal, ett hatobjekt att älska med en enda stor vilja att fly ifrån. Det känns som alkoholen på festerna om helgens nätter är det enda som fyller hålen när den här hösten tömmer dig. Fyll vänster kammare, fyll gapet, fyll luften med sot. Och fyll alla broar, alla murar och svarta hål med mera sol. Hela sommaren blev fylld med så mycket minnen och stränder. Så många timmar och så mycket vackert. Nu är bara sommaren som stjärnorna är på dagen när dom inte finns, någonting man inte ser men alltid minns.


Det blir lite gråare så här års. Det blir lite mörkare. Och det blir lite sämre. Det blir lite tystare och lite tommare. Och klockan blir så där konstigt suddig. Orden ekar, väggarna förflyttar sig i takt med timvisaren och allting går igen. Det blir så litet när småtimmarna tränger sig på. Och det skulle aldrig ändras om vi ens fyllde alla rum till bredden för dom ekar tomt ändå.


En tidsepok att älska utan Ben & Jerry

KRÖNIKA. Ett steg tillbaka i tiden till tvåtusenfyra och en tidning med gulnade fotografier. Jag var bara ett barn då, precis som idag. Och någonstans fastnar jag i en diskussion om former och design som tillverkas för tidsepoker som står till. Vi pratade om tidlöshet. Och produkter som görs med omsorg och proportioner i förhållande till slit-och-släng. Den tidningen åt upp oss. Och vi åt upp hela himmelen. Fyra år tillbaka och det som Residence skrev om och visade var estetiskt skadligt vackert. Så mycket handlar om att åldras med tiden. Och att åldras både värdigt och vackert. Det gör inte skit. Och det gör inte heller idioter.


Så många gånger jag tar emot skit från kunder. Och så många gånger jag funderat på att ställa frågan "tror du att du har fördel av att vara otrevlig?". Ett svar skulle vid dom flesta tillfällena resultera i intressanta svar. Svar som skulle sticka ut mina ögon skulle vara lika vackert och behagligt som ångestladdade råddjursögon. Jag får en inre njutning av att veta att folk som beter sig som idioter har problem på fler än ett plan. Kanske vore det dags för somliga att kommunicera i sina relationer? Och kanske kan "förlåta" leta sig in i familjens vokabulär. Människor som inte kan skratta, utan har större framgång i utskällningar, irratition och hårda ord kanske skulle läsa en bok om hur man beter sig. Och om det finns en charmkurs på en medelhavsö skulle ni kunna följa flyttfåglarna över både berg och hav.


Och i samma tidning med samma gulnade fotografier fanns mina tankar fyra år tidigare. Jag har sett blå himlar förr. Och en krönikör tog upp samma sak som jag alltid har sagt - alla gillar samma typ av annorlunda saker. Amerika är en enda stor himmel. Och Amerikas himlar kommer förr eller senare över vårt avlånga land. Tvåtusenfyra skrevs det om Ben & Jerry som en kommande skandinavisk invasion. Från staterna till skatorna. Och hela Svea Rike. Vad som varit en våt dröm för feta amerikaner i åratal skulle bli ett småpaketerat femtiokronors potensmedel även för svenskar. Och vad ingen lättlruad svensk verkar ha märkt än är att glassmärket Ben & Jerry smakar papper. Jag har så svårt att älska allt som alla älskar. Och jag har ännu svårare att förstå hur människor drivs av andra människor och inte av ekvationen att alla människor är unika. Men med tiden gulnar väl alla fotografier. Även glass.


Det här är ingen hyllning till Fabriksslavarna i Kina

KRÖNIKA. Och så kom flyttfåglarnas tid. Jag kommer inte ifrån min inre begär. Kanske är det tiden som gör det, kanske är det copywritern jag aldrig blev. Någon måste ha påverkat mig. Och när jag tänker efter är jag precis som du, fast i materialism som symbol för kortvarig eufori. Jag vill ha allting. Precis som du.


Vi lever i en värld byggd för slit-och-släng-konsumtion. Priserna sjunker och kvaliteten likaså. Fabrikerna lägger ner i Fliseryd, Kalmar eller norrländska armbryterskans Ensamheten. Vi slår ett slag för betongen, Asien och koldioxidutsläpp för att sysselsätta fartyg, aktier och flyg i vartenda land. Vi slår ett slag för folkhemmen och den otacksamma belöningen. Varje krona är räknad på vartenda kalkyl. Och i längden bryter det ner våra liv. Jag förstår människor som tar avstånd. Jag förstår människor som tar avstånd från Kina och en diktatur. Från ett land med orättvisa och en konsumtion som aldrig skulle gynna din bror, dotter eller flickvän. Dom som utbildar sig och tjänar industrin. För dom som försvinner och aldrig kommer hem. Till en fabrik som bytte namn till Fabriksslavarna i ett asiatiskt land.


Kanske kommer det med åldern, den insiktsfulla känslan och viljan att tjäna det gedigna. Kvalitet före kalkyl. Kvalitet före diktatur. Och tidlöshet före meningslöshet. Jag kan inte stoppa mina inre begär, men sakta med tiden växer insikten att den medvetna känslan för form, konstruktion och "made in" blir mer betydelsefull. Och för mig ett mervärde Fabriksslavarna AB i Kina aldrig kan erbjuda. Jag vill fortfarande ha allting. Och idag vill jag ha allting som varar i hundratusen år med en känsla av tillfredställelse, stolthet och kvalitet.


Allt vi gör av värde har en vision. Det är dags att stanna upp och tänka till. Det är dags att göra medvetna val och ställa krav. Det är dags att börja om. Bygga på bredden i ett avlångt IKEA-land. Det materialistiska begäret försvinner aldrig ur oss och vi måste värna om det som verkligen gynnar oss. Och  det finns alltid någon som påverkar oss. Det ligger i dina handlingar. För flyttfåglarna över oss finns det tre typer av människor; den som ser det som hänt, den som ser saker hända och den som får saker att hända. Vilken typ av människa är du?


Den obotliga längtan efter perfektionism

KRÖNIKA. Jag har ofta tänkt att göra saker jag aldrig gör. Som att låta solen explodera. Kanske kasta sten mot molnen. Och plocka ner alla himlar. Jag vet inte vad det är, men jag vill ha allting. Det är det omöjliga som alltid tillfredställer mest. Jag har alltid velat göra saker jag aldrig kan. Och vi är alla likadana.


På ett pojkrum som inte längre finns var väggarna vita och lila. I ett badrumsskåp på Ängö står det peeling, lotions, masker och andra små tuber för flera tusen kronor ihop. Ibland undrar jag vad jag gör. Och vad jag lägger pengar på. Jag, liksom så många andra, drivs av en obotlig perfektionism, pengarindustri och konsumtion som symboliserar en hjärtlös hushållning av våra liv. Vi tror att vi blir bättre människor, snyggare och lyckligare av saker vi kanske inte behöver. Ibland undrar jag vad jag tänkte mellan väggarna i mitt pojkrum. Och ibland vad jag tänker idag.


Mitt bland alla ekon av intryck sorterar jag alla lögner som florerar runt omkring. Människor ljuger, människor gör allt för egen vinning, människan är skapad så. Vi är alla likadana innerst inne även om ett hjärta slår i olika riktningar ibland. Vi försöker sätta oss i en utopisk värld vi egentligen inte hör hemma i för att få vara lite bättre och lite starkare en kort sekund. Och på vägen dit gör vi saker vi varken kan eller borde stå för.


Vi behöver inte ta några genvägar för framgång. Vi behöver inte inta en substitutbaserad personlighet för att få det som tillfredställer mest, det svåra och oåtkommliga. Vi måste acceptera våra brister och låta viljan, hjärtat och hjärnan ta stryk och kämpa.


Jag har alltid avskytt tjejtidningar och meningslösa magasin. Ett förstadie till felaktiga ideal och personlig press. Tjejer vrider sig av oviljaktigt välbehag till divserse magasin och en värld där alla skall vara likadana. Ibland gör vi fel saker för vi inte vågar göra rätt. Ibland är vi fel människor i våra egna kroppar, kanske för du bär på känslan av inte räcka till. Vi måste bara acceptera den vi är. Hur mycket människor än önskar att dom hade andra egenskaper, önskar dom var någon annan eller kunde justera ett "fel" på sin kropp hjälper det inte. Hur mycket du än vill ha den omöjliga tjejen eller killen är det i huvudet du ser begränsningarna. Och även när drömmarna är slut kan alla gå på vatten.


Det är alla brister som formar oss till dom vi är. Och bristerna är det finaste vi har, det gör dig unik. Tänk på det.


Så länge solen är varm kommer hjärtat mitt slå

KRÖNIKA. Jag minns korta små strån med smultron på. Vi hade korta ben och sår på knäna. Och på andra sidan bron stod väderkvarnarna kvar. Jag minns blå kläder och barnablont hår. Jag minns alla synliga revben och choklad runt munnen som en symbol för glädjens år. Vi var bara barn då. Och det är vi än.


Alla andra hade redan sjunigt Den blomstertid nu kommer med kransar i sitt hår. Skolan hade tagit slut medan sundet fylldes med vita segel och måsar som flög förbi. Vi var bara barn som inte kunde något om tid. Vi sprang oss fria under bar himmel medan solen aldrig gick i moln. Vi hade sommarlov och var dom bästa i sitt slag. Vi behövde inga multiplikationstabeller eller komplicerade räknesätt, det räckte med solens timmar, lediga dagar och små vita bollar på en gräsplätt.


Det är kanske nitton somrar senare nu. Nitton år av maskrosor, väderkvarnar och myggbett. Vi har längre ben idag och inget sommarlov. Sommaren är inte lika självklar längre. Vad som då var lek, öppen himmel och blåa hav har blivit brist på tid, andra kläder och ett mörkare hår. Nio veckor har blivit tre. Vad som alltid var sol har blivit regn. Dagarna vi räkadne smultron på våra strån har istället blivit tiden vi räknar soldagar under vår semesterperiod. Allt var så enkelt, så självklart och vackert. Allt blev så bråttom, så viktigt och kort.


Det fanns en tid utan elegi, där bara lek och solljus var det enda som existerade. Varje gång ett moln passerar över oss går världen under, men varje gång man hör Turistens klagan, barnkörerna och ser plaskandet i vattenbrynet beblandas med barnens skratt, reser sig ett hopp. För någonstans där vet man att sommaren lever fast på ett annorlunda sätt, med andra vilkor och nya erfarenheter. En sommar är oslagbar på flera sätt. Även om leken och förmågan att inte riktigt förstå har ersatts med andra nöjen och ett annat slags förstånd är solen alltid som bäst i zenit. Vi är alltid äldre än vår historia och som yngst i nostalgin, för visst är det underbart att kunna se tillbaka och känna att just dom somrarna var dom finaste jag sett.


Nu finns snart inga väderkvarnar kvar. Myggorna är färre och solen lite längre bort. Sommaren går mot sitt slut utan att vi tänker på det. Och snart väntar vi igen på rapsfälten som fylls av gula toner och barfotagator vi aldrig vandrar klart. Nätterna är lite längre och lite kallare nu. Och vi är äldre men ändå fortfarande barn när vi reser i tiden.


När allt liv dör ut, när allt tar slut och vi blir barn på nytt, så hoppas jag tiden spolas tillbaka till alla myggbett som sved som öppna sår och jag ännu en gång får uppleva ett sommarlov som en symbol för livets alla underbara år.


RSS 2.0