Söndag 081130 och det är första advent. Och alla söndagar är alltid lite längre och likadana. Det är grått men ändå ganska skönt för att vara vinter. Det kunde varit femton grader kallare. Det kunde varit slask istället för regn. Och helgen har varit riktigt bra, så mycket trevligt folk och människomöten. Överallt står bilarna parkerade för julbestyr. Stan är full av stressade människor. Och jag tycker det är skönt att man faktiskt höll sig undan alla folkmassor. Jag är inte mycket för att trängas bland bland människor som irrar omkring efter någonting dom inte själva vet. Jag föredrar människor som vet vad dom vill.

Lyssnar på nya Soundtrack of Our Lives. Och den är verkligen bra. Fly är magisk (och så vitt jag kan musikhistorien en cover på Nick Drake), Lifeline likaså och den typsiska flummrocken i upptempolåtarna bara växer och växer. När jag såg TSOOL live för något år sen var dom lika dåliga och tråkiga som när jag såg Alicia Keys, Lisa Miskovski och Mary J Blige. Det kanske beror på att Ebbot Lundberg både rör sig som en valross på scen och sjunger likadant?

Nu ska jag sortera alla intryck efter nattens bränder. Det var en fin helg.

Favoriterna just nu från Communion

05. Everything beautiful must die

04. The passover

03. The ego desolution

02. Lifeline

01. Fly

Det där med att vara säljare. Och det där med att påverka människor. För somliga handlar det om att prata till sig ett avslut och verkligen göra skäl för sin titel. Jag tillhör den gruppen som ogillar den klassiska säljaren. Han som har sina ordval för att styra kunden på ett psykoligiskt vis och strategiskt få kunden att fatta ett beslut. Han är inte jag. Visserligen finns det alltid ordval som används för att implementera en specifik beslutsväg, som att kanske exempelvis välja ordet "enklare" istället för "sämre" och liknande, där det finns en undermedveten betydelse. Små, små ord som ändå påverkar kunden. Alla ord har minst ett sätt dom kan tolkas på. Jag har svårt för den påtryckande säljaren och får alltid en känsla av oärlighet i dennes ord. Hur många förknippar inte säljare med snorungarna som står i gallerior, utanför matbutiken eller längs gator och torg på somrarna? Jag skulle vilja skjuta dom. Och ofta är det el- eller telefonabonnemang det handlar om.

Informerande och ärlighet är nog snarare saker jag tycker fungerar bättre i längden. Och framför allt vara ödmjuk, trevlig och social, prata om egentligen vad som helst som kan relatera till ämnet du säljer. När man är "kompis" med kunden är det kanske inte enklare för honom eller henne att säga "ja", men det är större chans att man har fått förtrode gentemot kunden. Vem handlar inte helst av den som tycks kunna sin sak? Den som förvånar och lär kunden, den som inte säger vad rätt och fel är utan vad som istället är för- och nackdel? Hur många äldre svär inte över att det finns så mycket ungt folk i butiker? Ungt folk ska inte kunna någonting, visst är det så? Ibland känner man tydligt att potenitella kunder ignerar en och väljer äldre säljare för kunden har just den inställningen. Men kunskap är makt och pondus, tillsammans med sakerna ovan kan man sälja ändå. Och framför allt plockar man fram sitt leende och artighet. När det gäller 50-plus kan få motstå mitt charmiga leende. Jag har ju alltid varit svärmorsdrömmen. Haha.

Igår blev en kväll med långpromenad i högt tempo och sen en hemkomst till Jonas Game i högtalarna. Han lämnar aldrig mig. Och han framstår allt mer som Sveriges mest underskattade artist. Hade Jonas Game varit på svenska skulle han vara en ny Håkan Hellström. I kväll blev det ljusterapi med solning på Meddo. Jag gillar snarare ljuskicken mer än själva solningen. Det ger en sådan energi mot vintermörkrets trötta huvud och ben.

Det är mycket den här veckan. Imorgon väntar Lilla Puben med jobbet. Jag gillar sådana aktiviteter när det händer saker med sina kollegor utanför arbetets vanliga dörrar, lagom avslappnat och på ett socialt plan. Och så gör vi en gång i månaden. Dessutom är Lilla Puben förträffligt trevligt med galet bra mat. När helgen närmar sig väntar dubbelt festande fredag och lördag.

Och redan på torsdag slår Kalmar Slott upp portarna för årets julmässa. När ska jag hinna dit? Det är något så charmigt att det inte ens är tillåtet att missa. Jag gillar kika runt bland alla glögg- och tesorter. Och jag måste köpa den där enbärsmusten i år igen som är så beroendeframkallande. Senare i vinter väntar julbord på Halltorps Gästgiveri på Öland och FF-galan på Sandra (fest med svenska mästarna alltså). Det kanske inte blir så drygt i vinter ändå. Nu ska bara fukten i luften passera fort och mörkret likaså. Och givetvis var jag tvungen att lägga en beställning på dom lila chinosen.

Dagens låt: The Tough Alliance - First class riot

Det finns vissa saker som aldrig dör ut. Som Reebok. Som sneakers. Och nu lyssnar jag på The Killers A dustland fairytale på repeat och vill inget annat än införskaffa mig dessa skönheter. Det är jobbigt att vita skor alltid är snyggast, speciellt på höst och vinter. Nu är det dags att göra allt som borde ha gjorts idag men inte blivit av, dammsuga, torka golv, stryka och diska. Yes, jag är pedant. Och allt ska vara i sin ordning i en färgblind mans hem.

Reebok npc vulc leather mid, www.fashionisland.se

Dagens låt: The Killers - A dustland fairytale

Här finns ingen annans underläpp. Ingen mascara. Och inte någon annans hårstrån i min säng. Här finns bara vinter, golvvärmen och dom gröna växterna. Och lite till. Det känns som evigheter sedan jag tvättade bort dom sista hårstråna från någon annan på örngotten här. Tiden är nog vriden och känslan snäv. Och trots att evigheter inte är särskilt länge är det skönt så här. Jag gillar friheten, fåglarna och sommartid. Jag gillar solen, luften men ingen vintertid. Här kan jag vänta till april och på dom gula rapsfälten längs riksväg 25. Jag gillar när det gulnat i kanterna som ett fotografi. Och ljuset som strilar sig liksom solen genom glas. Här väntar jag medan tiden står still. Och jag vattnar mina blommor än.

På mitt kylskåps dörr

ICA Maxi Kalmar 081118

Inskickad av Veronica Tyrlöv, Kalmar

Och så kom vi ett steg närmare jordens undergång. Ett steg närmare snö, frost och tid när isen ligger klar. Det är fruktansvärt kallt i den här staden. Och än har inte december klivit upp på scen. På ett sätt kan jag förstå människor som allt mer tycks stänga in sig i sitt eget hem, samtidigt som jag blir grå av människor som låser alla dörrar runt omkring. Ingenting blir roligare av att göra ingenting. Här får man tjata till sig ett liv längst in i baren. Allting verkar så stort och avancerat för minsta tecken på social aktivitet. Jag hade tänkt bjuda med någon på genralrepitionen av årets julshow på Hotell Brofästet i kväll. Kanske mest för matens skull och att faktiskt se människor som inte sitter framför en nyinköpt platt-tv eller ägnar sig åt något slags spel. Ingen ville följa med för ingen hade ork. Och den nya vetenskapen kommer direkt från himmlen och säger att den bästa bedövelsen finns bakom låsta dörrar. Där kan vi dö i förtid utan att hinna göra allt vi ska. Utan ångest, dåligt samvete och förslitningsskador. Allt blir mycket bättre så, verkar det som.

Imorgon hade jag tänkt After work på Pipes of Scotland. Är inte 39 kronor för dyrt för en buffé och dricka är det för kallt, jobbigt eller kanske dålig luft ute. Det finns alltid nåt. Och det känns inte konstigt att man blir bitter ibland. Dessutom är det fredag imorgon. Det känns som tiden bara rinner och rinner genom bottnen i timglasets slut. Klichén att tiden går fortare för varje år kanske är sann? Tänk om det faktiskt finns något i universum och klockorna som gör att sekunderna rusar fortare än förr? Vi kanske borde dra i bromsen? Det känns så skönt att vi har fastnat här bakom fyra väggar av betong. Här kan vi andas som om tiden stod still. Här kan vi ha tråkigt ett litet tag till. Och här kan vi vänta på döden så länge vi vill.

Den nya guldstaden tycks vara det nya västkusten. Regnet liksom springer ner från himmelen och jag vägrar tjurskalligt att erkänna att sommaren är ett minne blott. Och därför går jag fortfarande i vita tygsneakers. Känslan att komma blöt om fötterna och frusen, frusen och frusen på vägen från IKEA till Meddo var underbar. In i ett solarie, känna ett substitut till augustisol och Borgholm, som om solens strålar trängde in i huden. Och sen hem till en närsläckt lägenhet som längtar efter vår igen. Och jag är likadan. Nerläckt och längtansfull. Igår stressad och åt i bilen, idag avslappnad och åt på IKEA. Jag störde mig på God El som verkade vilja göra någon välgörenhet och stod på IKEA som en annan Kamprad. All överskjutande vinst till välgörande ändåmål. Är det någonsin någon som frågat vad det är? En promille från ett bolag som säkert gör femtio procent i vinstmarginal? Något sådant skulle jag tro. Svenska människor är lättlurade.

Min lägenhet tycks aldrig bli klar. Här står tavlorna på golvet sen kanske 18 månader tillbaka i tiden. Här står speglarna på parketten och det enda som tycks prioriteras är alla ting med flyttfåglar på. Jag har en märklig läggning, jag gillar tecknade fåglar och motiv med symboler som handlar om saker som frihet och flykt. Fåglar är sånt. Och jag ska visa er ett vin jag letat länge efter nu. Just bara för etikettens skull. Jag ska visa er det så småningom. Nu ska saker hända på Ängö. Nu ska sängpallarna kläs om i nya tyger, tavlan ska upp, nya spelgar ska in och mina nya livs dyraste påslakan från Hästens är på ingång. Och så fårskinnsmattor (vi har fått in så galet fina fårskinnsmöbler till jobbet, dom jag skrev om igår). Fårskinn är underbart. Och fårskinnspallar (kolla bilderna nedan). Nu ska jag skriva hyresavier och spendera tid med debet och kredit mellan värmeljus och kylskåpspoesi. Det är vinter och jag stänger in mig för att känna mig fri. Och utanför mitt fönster flyger nog både livet och fåglarna förbi.

Dagens låt: Bad Cash Quartet - What are you waiting for

Vaknde till tjugofyrahundra minusgrader. Och fortsatte i samma extrema anda på jobbet med inventering, artikelregistrering och alla dessa jävla mattor och åter alla dessa förbannade jävla mattor. Gissa om jag var nära att expoldera idag. Jag kokade. Jag hatade. Jag sprack. Jag sparkade på datorer och papperskorgar. Jag önskade sjukskriva mig i hundra år. Och efter en vecka av att räkna alla tusentals mattor och leta upp varje artikel på 43 sidor och sedan bocka av, där man dessutom nästan tvingats använda förstoringsglas för att ens kunna se den lilla texten. Till slut blev jag klar efter en veckas räknande. Och sedan in i datasystemet och registerade plus och minus på alla artiklar. Jag tänkte att nu får jag andas ut. Och så kom nästa person och tryckte upp invensteringslistor över accenter rakt i mitt ansikte. Jag får nog aldrig andas ut. Vid det här laget var jag till 83% död. Och sedan ligger det nästintill alltid saker på hög till mig. Nya fårskinnskollektioner där varken namn eller artikelnummer tycktes stämma överrens mellan följesedlar, prislistor och beställningslistor. Och till slut plockade jag in alla dessa förbannade jävla nyhemkomna mattor till alla som stått ut och väntat i en vecka extra för att jag ligger niohundra år efter. Jag hatar mattor. Och trots några minusordrar på säljkontot lyckades jag ändå knåpa ihop en hel del. Klockan 18:11 var jag 91% död. Och där har ni för första gången en del av min vardag. Jag säljer möbler och annan inredning. Och imorgon lägger jag mig i ett solarie för att få någon slags ljusterapi och livsrehabilitering.

Det här kommer att bli ett Rydströminlägg. Ett långt jälva inlägg. Och kvällen kommer att gå i röda färger och blogginlägget vara lika långt som firandet i vår guldstad. Det har varit fotbollsgala. Det har varit Håkan Hellström på televisionen och min tv har för en gångs skull haft en levande bild, vilket är ordentligt ovanligt. Det är rehabilitering med rött te i soffan och en ful grå ullfilt som långt ifrån passar in med andra färger här hos mig. Nanne fick pris. Viktor Elm fick pris. Och emellanåt ringer det människor från okänt nummer och vill köpa en tv. Vad ska man med tv till?

Om tio minuter sover jag säkert. Jag somnar överallt nu för tiden. Jag somnar när som helst nu för tiden. Jag somnar hur som helst nu för tiden. Och jag kommer somna med gott samvete. Det känns som jag jobbar som en röv och i ett jävla tempo. Och det är fantastiskt trevligt. Den som springer först över mållinjen vinner. Jag är bara lite sämre på banan när det är häckar i vägen. Jag är Fix you-trött, så trött att jag inte ens orkar sova. Men jag somnar ändå. Jag tänker bara leta efter luften först.

Här tycks jag somna var som helst, när som helst, hur som helst och allra helst inte alls men alltid somnar jag ändå. Jag vet inte om det är vintermörkret som gör mig kroniskt trött. Kanske är det brist på mineraler, järn och vitaminer. Kanske Mallorca. Kanske något annat. Det enda som tycks hålla mig vaken nu för tiden är att lyssna på Shout Out Louds. Och Adam Olenius röst. Han sjunger som Robert Smith och Friday I'm in love blir bara en parantes ibland. Tonight I have to leave it (nr 3) är en ren Hellstrand-stöld på Regnbågen, men vad gör det när det låter så jävla bra. Och ibland håller jag mig vaken trots att timmen är sen. Och jag förstår ingenting. Världen är så konstig ibland och orken likadan. Jag har försökt att värja mig men jag har blivit van.

Tjejen hade köpt sig en orm som husdjur, vad för slags orm är oklart. Och ormen som var liten vid denna tid fick röra sig fritt i lägenheten utan burar eller liknande. Tiden gick. Ormen växte. Och allt var som vanligt. Men plötsligt, efter en längre tid, hade ormen växt ordentligt och tjejen märkte ett avvikande beteende hos sitt husdjur. Varje natt kröp ormen upp i hennes säng. Och varje morgon vaknade tjejen med en raklång utsträckt orm tätt intill sin kropp, dag efter dag. Hur tänkte ormen nu? Ville den ha kroppskontakt? Värme? Kände den sig ensam? Var den sjuk? Frös den? Eller kan det rent av uppstå kärlek mellan en människa och en orm? Tjejen tänkte allt och till slut hade hon tänkt alla tankar och lät en djurveterinär få ta del av hela den här historien. Och svaret blev - gör dig genast av med ormen. Det visade sig att när en orm sträcker ut sig och är så rak den bara kan bli ser den objektet intill som ett tänkt offer. Och att den just var raklång intill var för att mäta sig med tjejen och se när den var längre än henne - sitt offer. Och den dagen ormen hade varit millimetern längre skulle hon bli dennes föda. Det här är helt sant. Hon skulle bli uppäten av en orm. Blev hon det sen? Det låter jag bli en spekulation.

Klockan har passerat 02 och det finns te kvar i min kopp. Jag har stängt av alla ljud från gatan utanför. Och jag rev ner alla element för att känna vintern lite mer. Det är natt. På Polhemsgatan såg jag ungdomarna på väg mot någon annanstans, kanske vidare mot natten, kanske sökandes mot nåt som ilar och förstör - eller någon som förstår. Jag vill också ut. Jag vill alltid ut. Ingen annan vill någonsin ut. Människor kan vänta tvåhundratretton dagar till solen lyser lite mer och värmer lite mer än nu. Och alla vill till Öland. Alla vill till Borgholm. Och alla har sin tankar tvåhundratretton dagar framåt i tiden och det är en bit från nu. Det sägs att man ska leva i nuet. Människor är verkligen tråkiga i den här stan. Och alla gillar samma typ av annorlunda saker. Jag gillar människor som vill gå ut.

Alla är så fattiga. Det finns aldrig några som har pengar. Och vad lägger människor pengar på? Jag kan inte förstå. Trots min svaga lön, höga hyra och en bil blir det alltid pengar över när månaden är slut. Och trots bensin, restaurangluncher, shopping och fester blir det alltid pengar över när månaden är slut. Människor är så antifundamentala. Människor är så dåliga på att prioritera vad som är nödvändigt och onödigt. Jag antar att livet numer går ut på att handla nya telefoner, hinna ringa till alla man känner och tala om att man är tråkig som stannar hemma ännu en kväll. Och sedan byta ut sin sjätte platt-tv eftersom det kommit en ny modell med fyra nya uttag och elva nya sensationella bildrör. Vad är en tv? Jag tittar aldrig på tv. Jag blir trött av tv. Jag blir trött av höst. Jag blir trött av vinter. Jag blir trött av människor som sitter framför en tv. Jag blir trött av att vara hemma. Och jag blev tydligen bitter i samma veva.  

Det kändes som jag var uppe före solen idag. Och sen iväg i regnet till tågstationen med hundra kassar accenter, kändes det som. En fredag i Växjöbutiken och det finns ingen action där. Jag vill springa när jag jobbar, ha fullt upp och glömma bort att tänka på timmarna som rinner iväg. Och på tåget hem somnade jag lika fort som jag alltid gör nu för tiden. Är det hösten som är en symbol för sömnpiller? Är jag utmattad? Är det mörkret? Jag skulle kunna gå i ide till våren går igång igen.

Som vanligt ingen som vill ut. Fest är ändå en rehabilitering. Jag antar att jag har svårt att övertyga människor om just det. Ska det vara så svårt? Och jag kan meddela att årets Blossaglögg med smak av blåbär är den hittills godaste. Blått är alltid bra. Blåbär är alltid bra. Och någonstans mellan september och advent minns jag verkligen ingenting av saker runt omkring som hänt. Var är vi nu? Jag måste ha sovit bort allt jag sett.

Ibland kan jag tycka att dagarna står still fast tiden går fort. Ibland kan jag också tycka att dagarna går fort fast tiden står still. Ibland minns jag sommaren. Och ibland känner jag kylan som letat sig in. Det finns så många tecken nu på att vi gått ytterligare ett steg i vår livscykel - vintertid. Vinterjackan på, skumtomtarna finns där, ibland som frukost, bilen hålls varm i garaget och idag besökte vi systemet och äntligen står den här - årets glögg från Blossa. Den extremt fina flaskan liksom lyser i ett slags blått sken här hos mig. Årets smak är blåbär och det är redan på förhand ett mästerverk att älska. Ni har väl hunnit införskaffa årets glöggsmak innan den tar slut?

I natt drömde jag konstigt. Jag minns sällan mina drömmar men denna etsade sig fast som något märkligt och helt stört. Och jag antar att jag jobbar för mycket för alla senaste drömmarna handlar om jobbet.

- Har ni bäddmadrasser för dasslock?

- Ja, det är klart.

- Jag vill ha 400 st.

- Det ordnar vi.

- Hur behandlar jag dom?

- Jag tycker paraffinolja är bäst. Det finns även vaxolja men jag föredrar paraffinen för vaxoljan blir sämre och är dessutom syntetisk.

- Ok, släng ner 200 flaskor.

Ibland kan jag känna att det brinner i min stad. Och träden längs gatorna ser annorlunda ut. Här har man passerat vattnet i snart hundra år, alla kanaler, broar och utsläpp från bönderna på Öland. Ibland luktar det fotboll i min stad. Inte konstigt att tider ändras. Jag har sett brasilianare på gatan utanför. Här bor jag bland fotbollsspelare, adelsmän och svenssons. Det är inte konstigt att det brinner emellanåt. Och jag menar, det är när det händer saker som elden lyser. Ibland känns det som alla parkerna brinner som en eld. Ibland känns det som tavlorna på golvet snart ska få sin plats på väggen. Och det är precis det här jag menar - det är så lätt att stanna till, inte reflektera över att jorden snurrar men inte vi. Man måste hänga med. Passa på att leva. Passa på att utvecklas. Här har man växt upp i en stad som rört sig i samma takt som skuggorna på marken. Det kanske inte är konstigt att man slutade växa vid etthundrasjuttio centimeter?

Och plötsligt, någon nämnde något om potential. Jag vet inte om det handlade om brasilianska fotbollsspelare, kinesiska affärsmän utan pengar, fastighetsmäklare eller IKEA. Var det Svenska Spel? Var det vinden, var det turen eller ödet? Kalmar är plötsligt större än allt annat. Kalmar är tillbaka till 1397 och Nordens Huvustad, centrat för en hel nation och lite till. Kalmar finns på alla kartor. Alla ska prata, alla ska säga något som handlar om något vi aldrig tidigare hört. Och plöstligt skriver journlister som världen handlade om kärlek och poesi. En saga som blev sann. En saga med lyckligt slut. En saga som aldrig tidigare haft varken början eller slut. Och människor gick från att vara ingenting, pessimistiska, framtidsskygga och utan tro, till att bli ev av alla dom som vann på Triss. Jag menar en av alla dom som skulle vara en del av kakan, vara så stor del av stoltheten man bara fick. Det här blev en fotbollshistoria som aldrig tycks ta slut. Samtidigt vill människor ute i landet att vi som alltid varit bönder, utan att ens ha en åker, ska tilldelas det som kallas Bragdguld. Kärlek och stolthet kan tydligare vara riktigt stort. Jag antar att det blir så när människor som alltid står utanför ringen känner tillhörighet, tillit och en slags gemenskap. Kalmar är inte bara ett fotbollslag. Kalmar är ett varumärke som alla kan ta till sig, en stad som alla är välkomna att älska. Och jag är stolt över att bo i Sveriges nyaste stad.

Jag antar att det tar en stund innan vi släcker den där elden. 60 000 hjärtan som står i brand släcker inga ljus i första hand.

Jag är verkligen förtjust i Whyred. Och deras smala siluetter. Det är underbart på ett benrangel som jag. Och det var när jag stod härom kvällen och tvättade ansiktet och sedan kollade in i badrumsskåpet som jag tänkte: "Nä, vad har jag här egentligen? Hm... vad lägger jag pengar på? Det blir nog 4-5000 kr i det här jälva badrumsskåpet på saker som inte hjälper men bara är doftande, psykologiskt- och livsstilsstärkande. Då kan jag fan likaväl lägga 3 300 på en jacka till som är vackrare än Gud." Och plötsligt hade jag köpt en jacka till.

Himlen sjönk igår. Kalmar steg. Jag bor i en stad som lever ovanför molnen. Och hela Kalmar dansar och ler. Jag känner stolthet. Jag bor i en guldstad. Och så klart skulle man missa hela kalaset. Jobbade till tre och sen låsa nödutgångar i en lokal på 4500 kvadratmeter, räknade kassan, skrev statistik och rättade till fel. Och väntade på kunder som stannade kvar efter stängning. Dom finns alltid. Och sålde som en jälva kratta. Och idag blev det ännu mer firande utan mig med 15 000 människor i stan. Dock kom det upp en Kalmar FF-flagga på jobbet och vi åt röd KFF-princesstårta. Och alla leverantörer man ringde till skulle prata fotboll. Tränare Nanne Bergstrand har till och med fått en egen gata uppkallad efter sig, geniförklarad som han är. I veckan blir det jobba lite i Växjö. Och snart är det jul. Jag funderar på om Göteborg vore riktningen från Växjö på fredag kväll. Det blir säkert fotbollsutfrågning där också.

Nu är det klart . Och guldet är hemma i en stad som alla hatat men plötsligt älskar. Det största som hänt Kalmar sedan Ölandsbron kom till. Femhundra meter hemifrån mig med fågelvägen över kanalen står Fredriksskans tomt och öde i kväll. Men jag antar att hela Halmstad brinner i rött tills 47 målade bussar i en färg som kallas guld kommer till Kalmar. Kalmar finns plötsligt på kartan. Och guldet finns plötsligt i Kalmar. Fy fan vad vi är bra. Och vi är alltid tråkiga Kalmar. Fatta, lilla Kalmar, svenska mästare i Sveriges mest omtyckta idrott, överlägsna alla storklubbar. Större än så blir det inte. SM-GULD! GRATTIS TILL KALMAR!

Bild Expressen

Utanför är det både blött och mörkt. Det här regnet har tagit död på en hel stad. Och här blev jag trött på allt lika fort som mörkret kom. Man ska leva livet i ett högt tempo. Allt blir mycket bättre när allt går lite för fort. Jag är en stressad människa. När det är som värst äter jag stående här hemma. Och lunchen kan gå på några minuter när man egentligen har en timma. Och ibland äter jag i bilen. Dagarna på jobbet är som bäst när man nästintill springer. Jag tror ingen människa skulle klara av mig särskilt länge. Jag står alltid i luften. Och det är vakuum under mig. Någonstans ska det nog finnas en mark att stå på.

Här fryser man till döds och än är det bara höst. Tänk när man satt i en båt utanför Strand eller i parken utanför Mamma Rosa, mitt i sommaren, mitt i livet, mitt i allt. Och drack sommaren varm. Jag undrar om det är sommar i Borgholm än? Här är det åttahundra minusgrader och alldeles för mörkt. Och jag är lika trött som min längtan efter sommar är stor. Ni som inte är härifrån förstår nog inte hur fantastiskt Öland och framförallt Borgholm är. Det är där sommaren lever,  det är i Borgholm allt uteliv kretsar. Och alla stränder på alla andra platser på Öland. Jag lyssnar på Jag här hos dig igen. Och kan inte tänka på annat än sommaren.

Jag funderar på att lägga ner det här. Och ordna mitt boende.  Här ligger numer allt på hög och ingenting tycks någonsin bli klart. Jag har inte ens ork till att slösa pengar i stan. Snart ska jag ta tag i livet och köpa nya blommor, elementskydd, klädhängare och nya sängkläder. Och hänga upp talvorna som står på golvet. Det blir nog ett Swedese-träd. Och på måndag blir det att köpa Hästens påslakan. Det kostar att ligga på stopp. Och det kostar att få livet att smaka. Helst skulle livet smaka jordgubbar och sommarsol, 2008 och brunbrända ben. Nu ska jag stiga upp, för jag har letat länge nog efter tappade hårstrån här i min säng.

Här bredvid lyser stearinljusen svagt. Och utanför blåser löven i cirklar ovanför marken och den fuktiga jorden. Jag har varit på IKEA idag. Och jag var där bara för impulsivitetens skull. Dom nya drogerna heter chokladbollar och skumtomtar och dom finns hos mig. Jag har så svårt för IKEA. Och jag har så svårt för saker som alla andra redan har. Jag har svårt att se det unika, värdet och meningen med att äga något som finns i alla våra folkhem. Det är ett avlångt IKEA-land, kylslaget och ett liv innanför murarna i stan. Och jag läste dagens citat i IKEA Family live idag.

"Designmöbler gör inte alls samma intryck som välgjort hantverk där man ser kärleken som ligger bakom arbetet"

Det är verkligen fantastiska hantverk på IKEA. Ibland är det inte lätt att hålla isär begreppen. Och man är trött när man vaknar, trött när man sover, trött när man kommer hem eller går hemifrån. Ikväll chokladbollar, levande ljus och te i randiga koppar. Det tog mig några minuter sen somnade jag i soffan med två tidningar och en dator över mig. Det tog mig några minuter och sen var natten min. Och jag saknar fortfarande allt med sommaren. För alltid.

Mitt i alla drömmar om sommarsol och öländska jordgubbar måste Gud uppfinna något nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för oss som väntar på sommaren. Och det är givetvis en ripoff på Olle Ljungströms Nåt för dom som väntar. Nyligen kom det ut ett album som heter Andra sjunger Olle Ljungström och är precis som det låter covers på just den aviga Ljungström. Och dagens låt är Joakim Bergs version av Nåt för dom som väntar. Det låter så klart Kent. Och det är fint, men å andra sidan är Olles egna version mycket bättre.

Kan det bli mycket finare än så här? Jag smälter. Den jag möter ute i någon av dessa klänningar bjuder jag gärna på färska frallor, apelsinjuice och perfekt grönt te. Det gör jag gärna varje söndagsmorgon, så klart. Ni köper dom på Tjallamalla, var annars? Säg till när ni handlat tjejer, så är ni bjudna på fest vid Sparregatan 7. Och frukost dagen efter.

Jag lever kvar i sommaren än, i juni, juli, augusti och resterna från den bästa tiden i våra liv. Jag lever med vänster kammare på tre olika platser här omkring. Jag lever med sena nätter, fåfängda nostalgier och en kudde för lite. Jag vill ha sommaren kvar och feber i ögonen. Värmen, solen och sanden. Jag vill ha allting kvar. Och jag har allting, men ändå ingenting.

Det händer att jag undrar när jag sköljde bort sanden mellan tårna sist. Och ibland kan jag tänka på hur brunbrända ben skulle se ut i början av november. Det finns inga fjärilar när rapsfälten dött och flyttfåglarna sett Spanien. Här finns bara en obehaglig fukt som lockar håret, torkar ut huden och bleker din kropp till något gråmelerat ont. Det är ingenting jag tycker om. Här ligger båtarna på land och längtar efter vatten, väntar på att täckas av snön och försvinna för att komma tillbaka först till våren igen. Fiskargubbarna har täckt igen fönstrena på sina sjöbodar, plockat in näten för vinterförvaring och den där doften av havsvåta fiskenät som annars hänger nere vid kajen här är som historia nu. Dom gamla gubbarna i sina hängslebyxor har försvunnit, piporna dom röker har slocknat och den lilla hamnen här väntar på att isen snart ligger klar. Jag räknar ner måndaderna till nästa år nu.

Det är alltid på våren livet går igång. Det är strax innan bladen på björkarna blir gröna som allting börjar. Och det är alltid mot hösten som allting tar slut. Även tappade hårstrån i min säng. Hösten är brutal, ett hatobjekt att älska med en enda stor vilja att fly ifrån. Det känns som alkoholen på festerna om helgens nätter är det enda som fyller hålen när den här hösten tömmer dig. Fyll vänster kammare, fyll gapet, fyll luften med sot. Och fyll alla broar, alla murar och svarta hål med mera sol. Hela sommaren blev fylld med så mycket minnen och stränder. Så många timmar och så mycket vackert. Nu är bara sommaren som stjärnorna är på dagen när dom inte finns, någonting man inte ser men alltid minns.

Det blir lite gråare så här års. Det blir lite mörkare. Och det blir lite sämre. Det blir lite tystare och lite tommare. Och klockan blir så där konstigt suddig. Orden ekar, väggarna förflyttar sig i takt med timvisaren och allting går igen. Det blir så litet när småtimmarna tränger sig på. Och det skulle aldrig ändras om vi ens fyllde alla rum till bredden för dom ekar tomt ändå.

Jag har en syster. Hon bor i Göteborg och bossar på Cubus. Och hon har precis börjat blogga. Hon har lika bra stil som jag, vi är ju släkt för tusan. Kolla in hennes färska blogg här. Och så här ser vi ut, snygga och trevliga som få.