KRÖNIKA. Jag har ofta tänkt att göra saker jag aldrig gör. Som att låta solen explodera. Kanske kasta sten mot molnen. Och plocka ner alla himlar. Jag vet inte vad det är, men jag vill ha allting. Det är det omöjliga som alltid tillfredställer mest. Jag har alltid velat göra saker jag aldrig kan. Och vi är alla likadana.

På ett pojkrum som inte längre finns var väggarna vita och lila. I ett badrumsskåp på Ängö står det peeling, lotions, masker och andra små tuber för flera tusen kronor ihop. Ibland undrar jag vad jag gör. Och vad jag lägger pengar på. Jag, liksom så många andra, drivs av en obotlig perfektionism, pengarindustri och konsumtion som symboliserar en hjärtlös hushållning av våra liv. Vi tror att vi blir bättre människor, snyggare och lyckligare av saker vi kanske inte behöver. Ibland undrar jag vad jag tänkte mellan väggarna i mitt pojkrum. Och ibland vad jag tänker idag.

Mitt bland alla ekon av intryck sorterar jag alla lögner som florerar runt omkring. Människor ljuger, människor gör allt för egen vinning, människan är skapad så. Vi är alla likadana innerst inne även om ett hjärta slår i olika riktningar ibland. Vi försöker sätta oss i en utopisk värld vi egentligen inte hör hemma i för att få vara lite bättre och lite starkare en kort sekund. Och på vägen dit gör vi saker vi varken kan eller borde stå för.

Vi behöver inte ta några genvägar för framgång. Vi behöver inte inta en substitutbaserad personlighet för att få det som tillfredställer mest, det svåra och oåtkommliga. Vi måste acceptera våra brister och låta viljan, hjärtat och hjärnan ta stryk och kämpa.

Jag har alltid avskytt tjejtidningar och meningslösa magasin. Ett förstadie till felaktiga ideal och personlig press. Tjejer vrider sig av oviljaktigt välbehag till divserse magasin och en värld där alla skall vara likadana. Ibland gör vi fel saker för vi inte vågar göra rätt. Ibland är vi fel människor i våra egna kroppar, kanske för du bär på känslan av inte räcka till. Vi måste bara acceptera den vi är. Hur mycket människor än önskar att dom hade andra egenskaper, önskar dom var någon annan eller kunde justera ett "fel" på sin kropp hjälper det inte. Hur mycket du än vill ha den omöjliga tjejen eller killen är det i huvudet du ser begränsningarna. Och även när drömmarna är slut kan alla gå på vatten.

Det är alla brister som formar oss till dom vi är. Och bristerna är det finaste vi har, det gör dig unik. Tänk på det.