Denna rygg och nacke är inte som den ska. Och detta ständigt bultande huvud. Det sätter sig på psyket och bryter ner en. Det tar på orken att vara glad och bemöta människor positivt. Och som tur är finns det konsumtion som alltid fungerar som botande medicin. Det är dyrt och hjälper en kort sekund. Strawberrynet.com är verkligen en vacker vän. Här kan man fylla alla rummen till bredden. Och dansa av glädje på vägen hem.

Dagens låt: Jessy & Micky Modelle - Dancing in the dark

Det var så längesen jag var solbränd. Det var så längesen jag gick i ett iskallt sommarregn. Jag är en av alla dom som blev blöt när solen var stor och sken. Och du var en av alla dom som ville leva utanför murarna i stan. Det var alla festerna som gjorde sommaren till vad den blev. Som att komma hem i gryningen, som att aldrig somna om igen. Och att bränna sig i solen om och om igen. Det var saltet från havet och vågorna från sundet. Det var pensionärerna vid badet och barnen i vattnet. Det var båtarna med segel och kanske några utan, det var måsarna i luften och fåglarna på marken. Det var sommaren vi gjorde och sommaren som brann. Och nu tror jag att jag vet, sommaren är slut och timglaset rann ut. Ibland så vaknar jag igen och tänker till. Det var så längesen jag var i en sommarstad och såg fjärilarna flyga. Ibland så kan jag se, uppifrån och ner. Och kanske kan dom se, en stjärna eller fler. Det var så längesen jag drömde. På Parkgatan 44B.

En klarblå himmel och frisk kyla kommer in ifrån min balkong. Här ligger helgens tidningar på hög. Och kylen är tom. Ibland kommer besvikelsen och ilskan närmare än förr. Det är höst. Och det är sju månader kvar till någonting går igång igen. Jag vill kasta pil på fotografin. Och sätta knivar i nostalgin. Tillbaka i en stad utan utbud och en stad som håller mig kvar. Göteborg var bättre än på länge och regnet hade gömt sig bakom molnen någon annanstans, kanske i en annan stad och ett annat land. Och här på gatorna utanför är trafiken precis som förr. Jag är hemma nu. Lite visare, lite rikare på någonting och något fattigare på tid. Det blev Vagabond-skor, Åhlens-t-shirts och Elvine-luvtröja. Eller som somliga säger, huvtröja. Jag vet inte vad som är rätt och fel. Och ibland vill jag skjuta alla människor på ett tåg. Jag som brukade gilla tåg.

Här sitter jag med en supportad dator som skulle kunna dö när som helst (köp ej HP laptop), inbjudningar till Kalmar Postens jubilleumsfirande och post från Memiera ögonlaserklinik. Intill ligger tvätten på hög. Och någonting jag inte orkar bry mig om. Ögonen svider, nacken och huvudet värker. Ibland vill man inget annat än få massage, operera ögonen och hoppa vidare i tiden till månader som stavas Juli och Augusti. Jag tror jag lider av kronisk huvudvärk. Och det var någon natt i Augusti som solen exploderade från allt. Den smällen ekar i mitt huvud än.

Det är på vägen hem. Den vind som sveper förbi är kallare än september annars är. Och jag sitter fast i ett eko av Alphaville..., nej förlåt. Jag är fast i ett eko av nya The Killers. Jag lämnar Göteborg bakom mig och av alla intryck som är kvar tränger sig Human sig igenom allt. Det är 80-tal, det är Big in Japan och Forever young. Som att dansa sig igenom natten och göra rock till långsam pop och bara vara en del av natten. Det här får mig att sakna allt. Det här får mig att rigga tillbaks. Jag kapitulerar, jag lägger mig ner. Och The Killers har gjort höstens 01:55-låt. Det är dansgolv, det är ensamma nätter, det är en hemväg och för kalla nätter. Efter en sömnlös natt och efter kanske sju genomlyssningar är Human allt. Jag tror det här är stunden jag saknar Brandon Flowers mer än någon annan. Åtminstone i fyra minuter och sju sekunder. Jag tror just jag förlorade precis allt. Även om jag har drömmarna kvar, trots allt.

Jag sover med öppet fönster än. Och låter natten komma in ifrån väst. Det finns en svalkande vind som blåser rakt igenom oss, men det är inget som vi känt. Kroppen kändes hel i en förmiddag sen kom huvudvärken tillbaka igen. Och jag såg på världen runt omkring. Och världen såg tillbaks på mig. Igår pratade jag med Memira ögonklinik i Linköping över telefon om ögonlaser och det planeras framöver någongång i framtiden. Nu vet jag mer. Och längtar lite till. Tjugoåttatusen fattigare på några minuter ska jag bli. Och jag längtar till sommaren igen. Jag kan vänta till våren om du vill. Och i kväll står Håkan Hellström på en scen framför mig. Det blir Göteborg över helgen och jag måste säkert skydda mig från ett iskallt höstregn nu igen.

Jag har letat länge. Och jag har väntat. Mitt hjärta har skrikit efter blå inredning. Nu kommer det blå inredning. Och blåa och lilla mattor. Och lila, lila, lila, i olika nyanser. Äntligen har jag fått tag i min mattfärg jag letat efter. Turkos som den egentligen heter, men tänk mer blåbärsyoghurt. I vinter och vår ska man tänka på lila och blåbär. Och andra närliggande toner. Jag gjorde till och med två blåbärspajer igår.

Var du än befinner dig påverkas du omedvetet av färgerna runt omkring. Det ljus som reflekteras påverkar dina beslut och ditt sinne. Och det är sånt här jag älskar. Jag är en blå person. Uppväxt i en blå familj där alla är blå. Basen i mitt hem är förutom vitt mycket byggt i olika toner av blått. Färgers betydelse är i nästan alla fall helt bortglömd, men har så mycket mer verkan än du tror. Den blå färgen står för kommunikation, talförmåga och inspiration. Den skapar en avslappnande känsla och ger rummet harmoni. Blått passar människor som tänker och lever ett kreativt liv. En mörkare blå står mer för impulsivitet och talcentrum medan den ljusa tonen är svalkande, främjar drömmar och stillhet. Och väljer du indigo är det egentligen geniernas och dårarnas färg, en färg som sägs vara till för medvetna individer. Lila har en likande effekt som blå men i för stora doser ger den en mer oroande effekt än blått i överflöd kan göra. Turkost i sin tur är den kallaste ljusreflektionen mellan blått och grönt. Det är en svalkande färg. Och i en utsträckt mening kan turkost dämpa kärlek och känslor. Och dessa färger är dom enda ni behöver tänka på framöver, åtminstone så länge ni vill ligga rätt i tiden enligt Elvis. Tänk blåbär och lila, tänk på sommar och kärlek. Tänk på mig.

Vilken färg är du?

Och så kom höstbacillerna. En tung hjärna och något ovälkomnat satte sig i halsen, näsan och kanske resten av hela kroppen. Det känns som någon inifrån äter upp mig. Jag skulle behöva en spabehandling och allt jag tänker på är luxiös massage och avkoppling. Jag kan också tänka mig en kryssning till Tallin med spahotell och shopping. Och det kostar nästan ingenting. Något som är någon annanstans och inte här, bort från grå betong och fallande löv. Bort från murarna och stan. Än så länge får jag bota höstens rotlöshet i Kalmar. Min ständiga spänningshuvudvärk ska äntligen få behandling på torsdag och kort där efter är det dags igen. Jag kommer bli en annan människa. Jag kommer bli ny och återuppstådd. Jag kommer bli mig själv igen.

Vem följer mig på spaweekend till Tallin?

Det är ofta jag tar emot samtal från människor jag lätt kan förundras över. Ibland undrar jag om människor skäms för vem dom är. För mig är det en självklarhet att presentera sig om man ringer till någon annan. Och framför allt om man ringer och söker en speciell person. Så många som ringer till jobbet och aldrig presenterar sig och frågar efter någon speciell. Och man undrar, kanske jag kan hjälpa till med något. Och svaret blir oftast något märkligt. Till slut får man fråga vem man ska hälsa ifrån. Det borde vara självklart att presentera sig om man söker någon annan. Eftersom jag ofta får koppla vidare samtal till ägare blir jag vansinnig på folk som inte varken kan tala om vem dom är eller dom vill. Och man får fråga vad det gäller på ett annorlunda sätt och alltid samma märkliga svar - "jag vill tala med X", som det perfekt svaret på en dålig fråga. Det är sådana märkliga människor man får en sån vacker bild av. Antaligen är dom för fula för att tala om vad dom heter, var dom ringer ifrån eller så är det bara nötter som är lika bittra som världens största bakåtstävare. Kanske är jag bara för korkad som själv säger mitt namn om jag ringer till vilken pizzabagare som helst.

Jag hör musiken eka, sen orden, dom runda orden. Och telefonen. Någonstans finns väl fortfarande den vackra solen. Vi är tusen dagar härifrån. Jag vill minnas sommaren, men jag tror jag glömt den nu. Och allt  man glömmer blir till minnen som förvaras på olika ställen, någon i vänster eller höger kammare, andra kanske mer i huvudet. För somliga är hösten välkommen men jag tycker mest att alla vackra ting låter som försvar. Att tända levande ljus, fästa blicken mot en alldeles för meningslös tv och stimulera slitaget på kuddar och filt, är för mig någonting man gör i brist på ett undebrart liv. Ett liv skall levas, stimuleras och glöda. Och alla nätter ska brinna. Alla armar, alla ögon och alla fötter ska lysa som en del av solen och den varma luften.

Kalmar är en kuststad och inget annat. Och Kalmar är en stad tre månader om året och aldrig mer. Kanske är det havet som sätter prägel på hösten som den gråaste tid du någonsin får se. Från ett fartygsfyllt öppet fält på vågor utav vind, till en grå betong och en bro som för oss samman med sommarens mest självklara plats. Ölandsbron står kvar, men jag ligger ner. Jag tänker tillbaka, sen tänker jag på det här, det här och det här. Och någonting jag skrev men aldrig publicerade. Ibland händer saker man inte förväntar sig. Ibland händer sakar man inte vill. Och ibland händer saker man verkligen förväntar sig. Ibland är det precis samma sak.

Det är någonting med huvudet. Och det kan vara någonting med luftfuktighet och himmelen. Det har varit mer Lars Winnerbäck än någonsin, som annars inte är någonting. Jag vet inte varför. Kanske är det "högersidan är min", bakistabletter eller en höstmåne som ingen riktigt ser. Det här är min Winnerbäck-topp just nu. Och jag väntar på din.

Med en syn genom mörkret ser jag Ölandsbron lysa. Ett fartyg passerar ljudlöst förbi min vy. Det har kommit en ihärdig septembervind så kall och grå till min stad. Jag ser en himmel över min hemstad. Det är natt. Det är höst. Och ibland finner jag blonda hårstrån i min säng. Det enda jag hör nu för tiden är hur vindarna viskar mitt namn.

Nu hänger inga kläder på linan utomhus. Nu är balkongen tom på utemöbler och frukost i morgonsol. Här finns inga dubbla handdukar eller tandborstar. Här kom badrummets golvvärme tillbaka när flyttfåglarna drog. Och jag har aldrig sett en grill känna sig så ensam som nu. Vi levde ett sommarliv här. Vi levde i en sommarstad. Det var här vi levde våra liv och det gör vi än, utan sommar, lögner och tappade hårstrån. Det är väl vackert väder ovanför molnen men regn där vi står.

Det finns en tid på dygnet som är vackrare än andra. Och det handlar inte om stjärnorna på himmelen. Och inte om en annorlunda måne, flickor eller berusningen. Det handlar om den blå timmen, tiden mellan solens nedgång och mörkrets intrång. Skymningstiden blir blå när himlens färgtemperatur blir varmare än dagsljusets. Och nu vill jag till den blå timmen i Prag.

Vem följer mig dit?

I sin vanliga ordning en sen kvällspromenad genom stan. Och över kullersten i min hemstad. Det blåser kallare nu än förr. Ängö står kvar men jag ligger ner. Och löven likaså. Samtidigt som jag hörde vattnet i brunnarna utanför Domkyrkan kunde inte blicken låta Metrostället vara. Jag tog ett exemplar. Ögonen kunde inte undgå att läsa om den nya trenden - maxitrosan. Nu har stringtrosan nått sin peak och den som bär string är billig, som det kallas. Du ska se ut som Bridget Jones eller mormor och ha en trosa lika stor som min tjock-tv. Dessutom ska dom ha en midja som slutar strax under brösten. Den främmande människan som somnar bredvid mig en kväll och bär maxitrosor får ingen vaniljyoghurt av mig morgonen därpå, det kan jag lova.

Ett huvud som bultat egentligen hela dagen. Det blev att prata bort värken i nacken med te och drottningpaj på Kullzénska med Karin. Och sedan impulshandla nacken bättre. Ibland får man tankar på ens studietid. Och jag minns hur vi gick på Söderport. Det var tusen dagar härifrån. På fredag är det Juvelen på Söderport. Jag har alltid gillat höstarna utanför Kalmar Slott och Stadsparken när man varit ingstängd mellan högtalarna och vuxna indiekids, aldrig annars. Gentle Touch kan vara det bästa jag har sett och jag såg dom på Söderport, intill slottet och stadsparken. Och utanför var det alltid kallt.

September är årets allra farligaste månad. Alla nyheter som kommer in i butikerna och all konsumtionsdesperation som dyker upp. Jag vill alltid ha allting. Och hela himmelen. Allt på en och samma gång. Nu har jag dubbel uppsättning vita Acnesneakers och svarta Whyredtröjor med trekvartsärm. Det blev en snabbförälskelse i Almedahls bäddtextilier och en längtan efter Marimekkohanddukar i världens minsta badrum. Och finner man inte det matbord man vill ha får man designa sitt eget. Här ligger det ritningar på hög. Soffbord, matbord och hyllor. Jag tror jag siktar högt.

Snart blir det fotboll mellan Feyenoord och Kalmars bönder. Se det på tv, se det som en dröm. Och glasögonen hade kommit hem men var trasiga direkt. Det blev en snabb blick på höstnyheterna som just kommit in bland bågar utan glas. Och alltid samma sak. Jag vill så gärna ha allting. Jag tror jag biter mig i läppen tills vi dansar i en ring.

Jag ser en mardröm framför mig. Och alla tänker. Där går han med världens bittraste syn på livet. Han hatar allt från IKEA till vanliga människor, korvförsäljare och journalister. Och jag har sagt det själv. Jag ser alltför ofta en mardröm framför mig. Himlen ovanför intar försvarsställning och jag likaså. Bakom alla moln finns inget hat eller bitterhet. Jag älskar stundtals IKEA och alla som gillar samma typ av annorlunda saker. Ibland måste jag tala om vad som är fel och vad man själv tycker är mer eller mindre bra. Det handlar egentligen bara om flyttfåglar - min symbol för frihet och årstid. Frihet, ett namn för smak. Och viljan att vara sig själv. Jag gillar oliktänkande och kreavtivitet. Dumleglass och stuvade makaroner. Jag gillar att äga saker som inte tolvhundra andra gör. Och jag gillar människor som vågar.

Jag gillar popmusik och blåa färger. Jag gillar att skriva konstigt och osammanghängande. Och jag gillar Svenska Dagbladets kulturmagasin, Wallpaper och dyra lyxhotell. Jag ogillar journalister som inte vågar tänja på språkteknik och meningsbyggnader. Jag ogillar hur IKEA kopierar och ständigt klarar sig. Och jag gillar Danmark, lyx och exklusiv design. Jag gillar att konsumera och konsumtion som aldrig tar slut. Jag gillar att stjäla låtexter, nåt som inte är IKEA, bara fälla upp och skruva. Och jag gillar Ägget (nedan) - nåt som aldrig kommer finnas på IKEA.

Dagens låt: Freddie Wadling - Blott en dag

Aldrig förr har det pratats så. Och alla säger det. Hela Sverige säger det. Det känns som hela Kalmar har feber i ögonen. Det handlar om fotboll och det handlar om framgång. Och alla vill dom säga något. Var man än går och vem man än pratar med dyker det alltid upp, Kalmar FF, SM-guld och "det gaur bra nu". Och visst vore det ändå mäktigt för en bondhåla som Kalmar att sätta alla stockholmare och finansiärer på plats. Det skulle smärta i ett avlångt land där halva journalistkåren sitter i knäet på andra avundsjuka bönder i exil. Stockholmstad skulle bli en undergång. Fotbollen skulle få sin största skada någonsin. Samtidigt, det skulle vara för bra för att vara sant. Vem vågar tro på ett ladugårdssguld?

Och så kom det en tid igen med alldeles för stark konsumtionslust. Jag vill ha allting. Kläder, inredning och väder. Jag vill ha sol. Jag vill ha exklusivitet och vardaglig lyx. Jag kanske borde resa någon annanstans. Jag kanske borde åka till en italiensk liten by och andas en annan luft. Och jag skulle se en annan himmel och bli både vackrare och ny. Jag har sett Kalmar och Jönköping och sovit på vägen emellan. Jag ska se Göteborg och mörka moln. Och jag tänker fortsätta se på allt omkring i en stad där alla människor har feber i ögonen.

Det är somliga dagar man märker att man börjar bli gammal. Det är söndagarna man vaknar och känner sig mer död än levande. Det är också när tillfällena med djupare samtal blir fler till antalet än förr. Jag tror jag är över tjugo idag.

Jag har aldrig tålt vin. Och i natt fanns det vin i mitt blod. Vinet var vitt och jag blev vit i ansiktet dagen efter. Det räcker med ett glas och jag ligger på kyrkogården. Eller så är det också att jag faktiskt inte är tjugo och inte tål något längre. Ikväll har jag återuppstått som en bedrift från dom döda. Dessutom ska man inte äta mackor och yoghurt när man kommer hem och efter det koka ungefär elva portioner stuvade makaroner också. Man ska framför allt inte ta vattenglaset med sig till sängen och ställa det upp och ner. Det är också när man ringer varandra och frågar hur vi mår på ett sätt som vi aldrig gjort förr, vad som händer och inte ska få hända, som man märker att det smyger sig in ett åldrande i huvudet. Och det är när samtalen allt oftare handlar om relationer, ekonomi och välmående man vet att åldern letar sig uppåt.

Har tagit med igenom The Streets kommande album och besvikelsen finns redan där. Och jag lyssnar på den nya hajpen. Glasvegas är inte gudomliga. Glavegas är dock riktigt bra. Söndagen börjar komma ifatt mig nu. Och åldern också.

Dagens låt: Mariah Carey - I wish you well

För er som gillar Justice och noisy fashion i ännu högre utsträckning kanske är den sista decimalen i rubriken. Ni som inte tål försiktigt och obetydligt brus i fem minuter som sedan växer till ett enda oväsen - ni lär få migrän. Tänk om det inte var Fuck Bottons som stod bakom Sweet love for planet earth, utan Ben & Jerry. Då skulle alla älska det här (ibland går ju mode före smak). Jag är konstig, men jag älskar det här. Och jag har alltid bästa smaken, som ni vet.

KRÖNIKA. Ett steg tillbaka i tiden till tvåtusenfyra och en tidning med gulnade fotografier. Jag var bara ett barn då, precis som idag. Och någonstans fastnar jag i en diskussion om former och design som tillverkas för tidsepoker som står till. Vi pratade om tidlöshet. Och produkter som görs med omsorg och proportioner i förhållande till slit-och-släng. Den tidningen åt upp oss. Och vi åt upp hela himmelen. Fyra år tillbaka och det som Residence skrev om och visade var estetiskt skadligt vackert. Så mycket handlar om att åldras med tiden. Och att åldras både värdigt och vackert. Det gör inte skit. Och det gör inte heller idioter.

Så många gånger jag tar emot skit från kunder. Och så många gånger jag funderat på att ställa frågan "tror du att du har fördel av att vara otrevlig?". Ett svar skulle vid dom flesta tillfällena resultera i intressanta svar. Svar som skulle sticka ut mina ögon skulle vara lika vackert och behagligt som ångestladdade råddjursögon. Jag får en inre njutning av att veta att folk som beter sig som idioter har problem på fler än ett plan. Kanske vore det dags för somliga att kommunicera i sina relationer? Och kanske kan "förlåta" leta sig in i familjens vokabulär. Människor som inte kan skratta, utan har större framgång i utskällningar, irratition och hårda ord kanske skulle läsa en bok om hur man beter sig. Och om det finns en charmkurs på en medelhavsö skulle ni kunna följa flyttfåglarna över både berg och hav.

Och i samma tidning med samma gulnade fotografier fanns mina tankar fyra år tidigare. Jag har sett blå himlar förr. Och en krönikör tog upp samma sak som jag alltid har sagt - alla gillar samma typ av annorlunda saker. Amerika är en enda stor himmel. Och Amerikas himlar kommer förr eller senare över vårt avlånga land. Tvåtusenfyra skrevs det om Ben & Jerry som en kommande skandinavisk invasion. Från staterna till skatorna. Och hela Svea Rike. Vad som varit en våt dröm för feta amerikaner i åratal skulle bli ett småpaketerat femtiokronors potensmedel även för svenskar. Och vad ingen lättlruad svensk verkar ha märkt än är att glassmärket Ben & Jerry smakar papper. Jag har så svårt att älska allt som alla älskar. Och jag har ännu svårare att förstå hur människor drivs av andra människor och inte av ekvationen att alla människor är unika. Men med tiden gulnar väl alla fotografier. Även glass.

Någon där på våningen över, som jag egentligen inte tror på att han finns, lovar ofta stora himlar och vackra moln. Jag har aldrig gillat lögnare. Om det fanns en Gud på andra sidan molnen skulle motgångar vara ett sälllan använt ord. Därför gäller det att smida sina planer medan mörkret fyller vår stad på bredden. Och man måste se livet från en annan vrå. Jag ska prova Jönköping. Jag ska prova Göteborg. Och kanske ska jag prova även Norrmalmstorg i Stockholmsstad. Hösten fylls kanske också med ett och annat besök från studietiden, den gamla goda ti-ii-den (ungefär som Håkan-Feber fast tid), nu kommer den aldrig tillbaka.

Vi måste dricka mera te. Och rosta mera bröd. Slösa våra pengar och krympa levern med mera sprit på lördagsnätter. Och jag hade nästan glömt bort Gerdas te- & kaffehandel. Jag hade nästan glömt bort Västerports Handelsbod. Jag hade nästan glömt bort stadens delikatessbutiker som är som ett monument över svunna tider, historielektioner och en resa tillbaka i tiden, till 1600-talet eller ett liv mellan stenväggar och en himmel utav bly. Där köper jag mitt te. Där finner jag min frid. Där lever jag mitt liv.

Ett hjärtslag i tvåtakt. Och en stilla tanke dagen därpå. Ibland är fåglarna på marken det enda vi vill åt. Ibland är fåglarna på marken det enda jag inte kan se. Det kommer nog en tid när våren går igång igen.

Ser tillbaka till juli månad och semesterperioden. Det var kontrastrika tider. Och svunna tider. Det kommer en tid där man räknar månader, veckor, dagar och moln som ska passera till nästa vår. Och där är vi nu. Vartenda flyttfågel flyger söder ut och kvar är tomma torg där endast kinesiska korvföräljare är ett undantag. Det är kanske sextiotusen korvar kvar innan solen kommer tillbaka igen.

Jag gillar inte mörka himlar. Jag gillar hettan, den stekande solen och ljusa nätter. När människor och djur syns och hörs. När fåglarna väcker mig, när fjärilarna flyger. Och inte en höst när flyttfåglarna lämnar mig. Jag är inte för att klä på mig stora tjocka kläder eller tända stämningsbelysning. Jag är för lättklädda sommardagar och brunbrända ben. Och solröda kinder. Och varma nätter svåra att somna.

Jag ser hellre tjejer i bikini än chipspåsar och filmer i soffan. Och jag hör hellre barnen leka i vattnet än regnet piska mot fönsterbläcken. Jag hör hellre motorbåtarna och svallvågorna än blasket som stänker från lastbilarna. Det finns en tid när livet går igång igen men inte än. Under tiden behöver jag ta mig från plats till plats för att bota min rastlöshet. När våren går igång ska både jag och flyttfåglarna på marken sjunga "Jag har varit i alla städer". Nu är det lång tid till dom kommer hem. Ibland är fåglarna på marken det enda jag vill se.

Vad tycker ni om hösten?

Här förflyttas kläderna på golvet i takt med skuggorna. Här ligger skorna på hög innanför dörren. Och här torkar bladen på blommorna ut. Den som vill stryka mina kläder är välkommen hit. En ledig dag innebar också nya glasögon. Och givetvis aldrig kolla på priset. För så klart blev det dom dyraste utan att tänka. Exklusivitet är en bristvara man måste vårda.

Och idag blev det IKEA. Ett tidsfördriv i mängden. Och som att se rakt in i det svenska folkhemmet, utan personlighet och värme. Ett blågult monument med stundtals fina saker, men det tar emot i ett hjärta som mitt att veta att varje liten pryl finns i fyra miljoner andra blågula hem . Ungefär. Och nu har jag ett alternativ till Kartellstolarna om Lizz inte skulle bli bra. Det handlar givetvis inte om IKEA. Det handlar givetvis att så upp när dom andra faller. Idag: pannkakor med IKEA-sylt.

Här slåss vi mot vindarna från Öland. Här slåss vi mot utsikten över Ölandsbron och ett smutsigt hav. Och båtarna vi aldrig tänker på men alltid ser. Här samsas fotbollsprofiler och adlig äldrekultur, segelbåtar och fiskare, här samsas förorenad luft med drömmarna från stan. Här bor jag och några själar till. Vi bor på Ängö och det är paradisets allra vackraste plats.

Konsumtionsbegäret ligger aldrig still. Och så kom groomingbeställningarna från Dr Brandt och Shiseido på posten. Det är som vatten av guld. Och silke istället för bomull. Den materialistiska ådran är bara en del i mängden och den håller jag om. Jag gillar att slösa pengar. Jag gillar också att vara ekonomisk. Och idag blev det jakt på nya bågar, ni vet sånt som är bra för ögonen när inte linserna sitter i. Och kan vara i vägen när man är två.

Somliga vill bara hänga på en trend. Somliga vill också bära stora mörka bågar utan slipat glas. Och somliga är självklara i ett avlångt land. Andra ser ingenting. Somliga har inga oförstörda himlar och mörka moln. Eller sämre syn. Det är när man öppnar människor somliga är precis lika tråkiga som tv-tid. Du ska inte vara som alla andra. Du ska inte vara som jag.

Det är söndagsmorgon och en familj sitter samlad vid frukosten och ~ 16-åriga dottern förhörs av oroliga föräldrar om gårdagens fest. Frågorna centreras kring efterfesten dottern kom hem sent ifrån.

Pappan: Men var var du förnånstans igår?

Dottern: Jag vet inte.

Mamman: Men vad hette han då?

Dottern: Jag vet inte, Peter nåt. En riktigt snuskgubbe var det i alla fall. Riktigt snuskig var han!

Pappan: Men har han gjort nåt? Hände det nåt?

Mamman: Hände det nåt?

Dottern: Nej han var bara snuskig, jättesnuskig. En riktig snuskgubbe var det.

Pappan: Men ungefär vart var du?

Dottern: Typ Berga eller nåt. Det var mörkt. Jag vet inte.

Mamman: Hur såg han ut då?

Dottern: Jag vet inte, han såg snuskig ut. Jag har en bild i mobilen på honom.

Pappan: Va fan! Det är ju Peter Dalle!

Jag satt på läktaren vid Chinateatern. På raden nedanför satt en kille i min ålder och grät. Han var helt förstörd av tårar. Han blev förstörd av en artist som sjöng om sin diffusa könstillhörighet. Och jag vet inte vad det är för kön på rösten som spelat in När hela världen står utanför på sin mobiltelefon. Det brusar. Och det spelas fel. Och det låter som ett barn. Jag kan inte låta bli att tycka om det. Ibland vill jag inget annat än bli barn på nytt och minnas hur det var att upptäcka Jumper som för stunden var det största av allt. Ibland träffar pubertetspop rätt. Och nu står hela världen utanför.

KRÖNIKA. Och så kom flyttfåglarnas tid. Jag kommer inte ifrån min inre begär. Kanske är det tiden som gör det, kanske är det copywritern jag aldrig blev. Någon måste ha påverkat mig. Och när jag tänker efter är jag precis som du, fast i materialism som symbol för kortvarig eufori. Jag vill ha allting. Precis som du.

Vi lever i en värld byggd för slit-och-släng-konsumtion. Priserna sjunker och kvaliteten likaså. Fabrikerna lägger ner i Fliseryd, Kalmar eller norrländska armbryterskans Ensamheten. Vi slår ett slag för betongen, Asien och koldioxidutsläpp för att sysselsätta fartyg, aktier och flyg i vartenda land. Vi slår ett slag för folkhemmen och den otacksamma belöningen. Varje krona är räknad på vartenda kalkyl. Och i längden bryter det ner våra liv. Jag förstår människor som tar avstånd. Jag förstår människor som tar avstånd från Kina och en diktatur. Från ett land med orättvisa och en konsumtion som aldrig skulle gynna din bror, dotter eller flickvän. Dom som utbildar sig och tjänar industrin. För dom som försvinner och aldrig kommer hem. Till en fabrik som bytte namn till Fabriksslavarna i ett asiatiskt land.

Kanske kommer det med åldern, den insiktsfulla känslan och viljan att tjäna det gedigna. Kvalitet före kalkyl. Kvalitet före diktatur. Och tidlöshet före meningslöshet. Jag kan inte stoppa mina inre begär, men sakta med tiden växer insikten att den medvetna känslan för form, konstruktion och "made in" blir mer betydelsefull. Och för mig ett mervärde Fabriksslavarna AB i Kina aldrig kan erbjuda. Jag vill fortfarande ha allting. Och idag vill jag ha allting som varar i hundratusen år med en känsla av tillfredställelse, stolthet och kvalitet.

Allt vi gör av värde har en vision. Det är dags att stanna upp och tänka till. Det är dags att göra medvetna val och ställa krav. Det är dags att börja om. Bygga på bredden i ett avlångt IKEA-land. Det materialistiska begäret försvinner aldrig ur oss och vi måste värna om det som verkligen gynnar oss. Och  det finns alltid någon som påverkar oss. Det ligger i dina handlingar. För flyttfåglarna över oss finns det tre typer av människor; den som ser det som hänt, den som ser saker hända och den som får saker att hända. Vilken typ av människa är du?

Jag blir kreativ om kvällen och natten. Efter träning och mat. Jag blir kreativ av Barnängens duschkräm med doft av aprikos och mandel. Och vaniljyoghurt. Och osammanhängande texter. Det händer också att jag tycker om symboler som tar mig tillbaka i tiden, tillbaka till soltimmarna och den varma vinden. För Blogg Esse har jag svarat på några korta frågor om sommaren 2008. Svaren om sommaren finner du på blogg.se inom en snar framtid.

I en stad som kallas Kalmar kommer studenterna på nytt. Och i en stad utan papperskorgar kommer glassplitterbelagda gator återigen tillbaka, punkteringar och cykelpumpar, cykelpumpar och åter cykelpumpar. Mellan varje cykelpump och utebliven papperskorg finns det saker jag stör mig på. Jag stör mig på särskriningar och miserbla Oskarshamnsbarn. Och jag stör mig på likgiltighet. För det mesta stör jag mig inte alls. Däremot har jag svårt för cynism och tidningsrubriker. Och kalmarmediernas fokuseringen på IKEA. Det öpppnar ett nytt modehus med 34 nya butiker vid IKEA. Inte vid Elgiganten, City Gross eller Kvarteret Bilen. Inte vid gamla Frivolten eller i Kalmar. Alltid vid IKEA. Det finns även stunder när jag älskar IKEA och inga journalister är inblandade. Som stunderna jag ser den barockinspirerade serien Trollsta i svart eller gult. Och stunderna när dom små sakerna blir stora bara för att dom är små.

Diagnos: Du kan inte lyssna på en röst utan träffsäkra toner och honungslena stämband.

Enda sedan milleniumskiftet har tusentals, åter tusentals människor fördubblat sin hjärtkapacitet tack vare svensk popmusik från Göteborg. Samtidigt har människor hatat och föraktat både framgång och folklig kärlek. En röst så trasig, skev och fattig på rena tonfall kan verkligen dela ett land i två läger. Håkan Hellström står kvar i mitten.

Jag är svag för totalt trasiga röster som Martin Elison (Bad Cash Quartet/Hästpojken), Jonas Lundqvist (Bad Cash Quartet/Jonas Game) och Håkan Hellström. Människor lyssnar på röster som det vore ett filtrerande fenomen där inga orenheter ska förekomma. Andra lyssnar med hjärta och hjärna istället för öronen. Jag är svag för popmusik som kläs i toner av desperation, episka format och starka uttryck. Musik ska bygga på känslor och framstå som det var i realtid. Det ska kännas äkta och desperat. Och känslan ska fånga ett ögonblick. Det är just allt det här Håkan Hellström är en mästare på. Det är därför Håkan Hellström har en fantasiskt röst.