Juli, du är värd att dö för och jag saknar dig nu
Och nu har vi vandrat sommarens alla stigar, över kottar, sten och bark. Och längs stränder och städer vi inte trodde fanns. Under himlar. Under moln. Under sol. Och stjärnor. Vi har grälat, vi har älskat, vi har kastat sten mot solen och fått brunbrända ben. Vi har bötfällt våra liv när vi köpt skratt för pengarna tills ingenting fanns kvar. Vi har varit ute till gryningen, vi har berusat oss och vi har solblekt all vår tid. Och vi har förlorat våra vingar tills vi återfann allt liv. Vi kysste solen när den stod i zenit och det blev vår bästa tid. Den här sommaren blev vacker som en människas liv. Om du saknar mig ibland kan du stirra upp mot stjärnorna så har vi nåt gemensamt.
det går för fort, allting! sommaren är typ slut och jag hatar det.
Du skriver riktigt bra!! Tycker du ska börja skriva och göra egna låtar..
Kalle, Kalle, Kalle jag tror du har hittat hem i bloggvärlden! Det här är riktigt bra! Jag ska vara ärlig och säga att jag tröttnade på din inredningsblogg, och saknade din gamla blogg. Inte för att din inredningsblogg var(är?) dålig eller så den föll inte mig i intresse bara. Detta är som sagt jävligt bra, kul och äkta! Bra!
Kalle, varför hörs vi aldrig nu? Jag är glad att jag har dina ord för det påminner mig om vad jag saknar. Det glöder och bränns. Jag brukar stirra upp mot stjärnorna, glöm inte det.
Nella: Ja du.. jag vet inte. Jag ska höra av mig i kväll!
