Jag tänkte klargöra lite om min förkärlek till motpoler. Och som jag skrivit tidigare, om Ölandsmagazinets (fantastisk tidning) moderna layout om ett landskap lika långt från moderniteter som Mönsterås är från att vara en metropol, gäller det egentligen inom allt. Ta musiken som exempel. Jag är svag för musik där mörka texter möter enkla, raka och euforiska melodier. Och samtidigt tvärtom. Jag skulle smälta för att få bo i ett hus med rått betonggolv, väggar klädda med råplank och industrikänsla inredd med antingen världsmodern eller lantlig inredning. Det är motpoler för mig. Och jag gillar det. Varför är det så? Svaret är enkelt. Det blir mindre tydligt och spänningen mellan polerna tillför en mysitik och ett djup. Självklarhet har sällan varit lika intressant som mysterier och svåråtkomlighet. Det är det svåra man vill åt, den svårfångade flickan som är spänningen och det som är fel som är kittlande farligt. Jag trivs bättre med människor som inte är IKEA, rationalla eller oförstörda i kanterna. Jag tror jag gillar människor och fenomen som är skadade i kanten. Och ändå är jag troligen perfektionist.