Det hettar i nacken, det verker, det bultar. Och nu ska blodet cirkulera. Här har jag fått nacken klädd i tigerbalsam, här har solen skinit som två röda läppar idag. Jag behöver alltid massage. Jag behöver alltid sol. Och någonstans kommer värmen inifrån. Det hettar, det veraker, det bultar igen. Idag såg jag fiskegubbarna vakna till liv, dom hade öppnat sina fönster och dörrar, sjöbodarna stod i blom och röken försvann ur piporna. Jag kände doften av fisk, torra flundregarn och tång från 1996.

Jag har sett duvorna på marken, fåglarna som flytt landet och kommit hem igen, jag har hört sångerna dom visslar, sångerna om havet, gräset och dom ljusa kvällarna. Jag har tänkt på gårdsbutikerna på Öland, på saltet ifrån människan och havet, naiva beteenden och saker som sitter ända in i benmärgen. Vissa saker växer aldrig ur en. Vissa saker växer inte alls. Jag längtar efter sommaren, vindarna och vågorna. Och människorna som visar mig något nytt.

Och det känns konstigt. Jag kunde inte somna igår. Jag kan inte somna utan dator. Och jag gjorde allt för att hålla mig vid liv, såg en film jag sett förut. Jag drack en hink te, åt en påse skorpor med ost och skotsk jordgubbsmarmelad, jag tror jag gjorde allt för att inte känna mig ensam. Jag känner mig aldrig ensam, bara när jag är utan dator. Jag somnar med min dator, som en nära vän brukar den ligga i andra sidan av min säng. Jag sov ensam i natt. Jag låg vaken i natt. Och idag har jag haft abstinens, besökte föräldrarna och åkte därifrån med mätt mage, katthårstrån i ansiktet och en dator för att inte känna mig ensam. Jag har dåligt samvete.

Vintern lever än och fåglarna längtar inte längre hem. Jag borde stanna hemma en helg men min längtan ut har redan bokat plats i baren. Ibland kan jag inte styra mina steg, min vilja eller mitt förnuft. Jag längtar aldrig hem, jag är som fåglarna i luften. Och människor pratar om familjer. Och människor pratar om att dom aldrig kommer någonstans. Jag kan stampa här i år framöver, jag stampar gärna lite till. Jag är motsatsen till avundsjuk på dom som blev vuxna redan som barn, till dom som aldrig levde ut när möjligheten fanns, till dom som aldrig tog sig tid att ägna sig åt liv. Och till dom som aldrig testat mer än en, till dom som bestämmer sig för framtiden innan du bott själv och människorna som tycks fylla år två gånger varje år, dom som åldras fortare än Gud. Jag fyller år vartannat år. Jag är ung, jag är långsammare än Gud. Och människor borde se sitt liv från sitt eget perspektiv.

Dagens låt: Håkan Hellström - Himlen är oskyldigt blå

Jag tänkte skriva:

Och jag är tyst nu. Ibland tar orden slut. Jag har glömt allting, jag minns inte hur man gör. Här raderar jag rad för rad, låter orden rinna ut som en långsam flod, som sakta dör och tar slut. Det enda jag bryr mig om nu är färgen på laken och rutorna i sängen. Och jag minns det som fick mig att behandla bokstävarna i följd - en gymnasielärare som fick mig att förstå att orden är min ägodel och resten lögn. Här kan jag slåss för solens existens, en längtan, från en människa till en människa, i samma kropp under samma hud. Och luften, solen, marken. Jag kan se den när jag rör den. Och orden har jag glömt. Nu är allting slut, inga fler komplicerade ord av verkligheten, ingen felaktig bild. Jag har alltid undrat vilka som har läst. Jag har bara hört. Och mött några på krogen. Det tycks vara flickor och deras mammor. Intressant - men nu är det över.

Jag skriver:

Någon skrev i ett sms att våren var här. Och jag höll på att blåsa med vinden till andra sidan jorden samma dag. Och den dagen var idag. Jag är ingen effektbloggare, jag är ingen bloggare som matar ut uppdateringar, men jag fortsätter skriva, mer sällan, några ord ibland. För trots allt är våren inte långt borta, mitt i den orkan som blåste ut min hjärna fanns inte den där bitande kylan kvar. Kanske våren kommer. Och då ska jag vara med. Jag tänker på april, semester, sommarstrand och Åbergs frisörsalong. Jag tänker på utefrukost, sidenband och solen som bleker håret, jag tänker på havssalt och vågorna som stänker, den värmande vinden och alla lördagar efter klockan tolv på natten. Det är saker jag inte är förbi än, det är saker jag inte missar. Och jag ska se det med nya möbler och nya kläder. Här vill jag göra om för att komma framåt, här vill jag kanske bo i hela mitt liv. Ett stenkast från havet och en varmare tid. Ölandsbron lyser och jag bor bredvid.

Dagens låtval: The Embassy - It pays to belong

Se dig om, någonstans står det någon nära. Och jag såg hur dom tände lysena i taket. Lördagen tog slut och söndagen likaså. Jag har badat jacuzzi i mitt barndomshem, jag har sovit bort timmarna från den stora gråa dagen och jag glömde se mig om. Och jag har fått höra att här ser det likadant ut som förut, med speglar och tavlor på samma plats på golvet precis som förr. Jag tänkte hänga en ryggtavla på väggen, men jag måste se mig om. Jag behövde den jacuzzin, jag behövde den massagen. Och här finns det inga fåglar som vill in, här finns det bara frihet som vill ut. Det var många fina stunder i helgen. Och måndagen blev en helt vanlig måndag som alla andra. Jag har legat på golvet och klistrat etiketter, jag har burit mattor, möbler och luften i lungorna. Jag har haft svårt att tänka klart, jag måste se mig om. När tänder dom i taken?

Jag ser dom stora vita högarna. Och jag känner genom både glas och betong hur snön sakta smälter. Jag vaknade till sol idag. Jag vaknade till fågelsång. Klockan 09:01 ringde alarmet och sa: idag blir en bra dag. Och det blev en bra dag. I stan mötte jag någon tjej från förut som tittade bort. Och jag likaså. Jag har funderat på det där, när man sagt nej tack nu vill jag inte mer, så ska en kyla distansiera allt som finns emellan varandra. Jag har svårt för tjejer som går ner på knä och ber alldeles för fort. Jag är bra på att springa min väg när saker går för lätt. Jag vill ha mostånd, jag tror jag söker bekymmer ibland. En skada jag tycker om, som en popsång.

Och idag har jag fått min leverans från Tefrossa, fyra teer och skotsk marmelad med smak av jordgubb och champagne. Jag har köpt sidenband som ett alternativ till fluga/slips, tack vara Victorias bloggande, tack till Vic! Och jag har köpt vita glasburkar med lock i brunbetsad hivea. Och här ska dom stå som teburkar om dom inte blir för stora. Och nu när solen har gått ner ska jag in till stan och besöka en pub. Och jag längtar till helgen för jag vill ut bland neonskyltar och strålkastarljus, dans och glassplittergolv, sena nätter och människor i overkliga tillstånd. Det är så lätt att hitta sig själv när solen lyser. Som om ögonen ser, som om himlen tittade ner, pekade på en och sjöng att snart kommer fåglarna hem igen. Jag är pepp. Jag och fåglarna.

www.tefrossa.se

ikea

för elva kronor får du en egengjord accessoar

Dagens låt: Tommy Körberg - Anthem

Här kan man stirra sig blind på en almanacka utan att komma någonstans. Här kan man fixera blicken på en punkt man aldrig ser, en strålkastare från himmelen till pupillen, ett stenkast från algerna under isen och jag andas än. Jag är astronauten som aldrig kom till jorden, hon är flickan som aldrig varit ensam, stått i skuggan eller under isen. Jag vill aldrig ha någon utan motstånd. Och här har golvet bleknat sen någon annan stod i handduken på balkongen. Jag är hemma igen.

Jag känner mig alltid renare i min hemstads vatten. Och jag känner mig alltid renare i min egen dusch, min duschkräm, handdukarna och sängen. Det spelar ingen roll - bortskämd standard - allt eller ingenting - jag väljer mitt eget hem. Och nu är jag ren. Dom sträckta vita lakanen, doften från mitt eget sköljmedel och min hud. Kalmar är mitt hem. Och min hemstad. Nu längtar jag ut, dansgolvstrafik och bar-socialisation. En vecka till och jag är där. Jag har inte sett neonbelysningen på tre veckor när nästa lördag kommer. Jag tror jag behöver en smäll på käften för att komma i rätt balans.

Dagens fantastiska jävla låt: Salem Al Fakir - Astronaut

Ibland känns det som huden spricker, som inälvorna letar sig ut, som kött och blod. Det kliar. Jag har nyponpulver längs ryggraden här igen. Och det känns som någon håller fast sekundervisaren på varenda klocka i den här stan. Jag önskar att någon vallar dom stora klockorna som aldrig slår. Jag letar nya mönster, nya bakterier att svälja, någonting som dödar myrorna i benen. Människor borde tro att jag är knäpp. Och det är jag antagligen. Det känns som tiden går för långsamt, som veckorna flyter in i varandra. Jag har inget mer att säga, bloggen har nått sitt slut, känns det som. Jag funderar på semester, funderar på att ta mig bort och vara för mig själv. Vila. Bara vara. Se något nytt. Se världen, se det avlånga landet, se Danmark, se Tallin, se havet och fåglarna på väg hem. Se städerna, människorna, butikerna, se gatstenar och hotellrum och någonting jag aldrig sett förut. Och snart lämnar jag Kalmar. Jag lämnar Kalmar för Halmstad, Falkenberg och Heberg, tror jag. Och jag kanske återkommer på söndag. Kanske jag inte återkommer alls.

Min syster och jag, blir påhälsning på västkusten under helgen

Dagens låt: Mylo - Need you tonite

Det har varit en annorlunda helg. Jag stängde av all dansgolvstrafik. Och det har varit en helg utan fester, en helg med jobb och vackert väder. Jag kände mig på topp och det var längesen. Med solen kom det en annan slags energi. Och det var längesen någon kvinnlig gästtrafik fanns här, ingenting för grannarna att räkna, ingenting för grannarna att skämta om. Jag har tränat. Jag har räknat sekunder. Och jag har levt mitt alldeles egna lilla liv. Och idag har det snöat ännu lite mer. Jag antar att det inte längre är lönt att bry sig, en dag smälter allt och alla runt omkring. Och det sved att se svanen som frusit fast i isen med huvudet under ytan. Svanen var så stilla och död, så ensam och livlös.

Jag läser om den konstfackstudent som vandaliserade en tunnebanevagn - som konst - ett examensarbete som sedan visades som film och kostade SL/skattebetalarna 100 000 kronor att sanera. Är den maskerade idioten en man borde han få sin balle beskuren, är det en kvinna borde hon genomgå något motsvarande.  Då slipper vi åtminstone fortplantning av idioter.

Kulturminsiter Lena Adelsohn Liljeroth: - Jag vet inte om det här är Konstfacks nya giv. Att elever spelar psyksjuka och sedan det här. Vad blir nästa grej? Att tända på ett hus och se hur brandkåren reagerar?

Jag har vattnat mina blommor. Jag brukar glömma det. Och det känns som timmarna rör sig i kvadrat, det känns kantigt, det är kallt. Det här måste vara historiens längsta dvala. Och någonstans mellan Stationsvägen och riksväg 136 började våren sist, minns ni den? Det har gått fyrahundrasex dagar sen känslornas debut. Och tankarna under tvåhundranittioen dagar i sträck har tagit slut. Jag väntar på den nya våren nu. Jag önskar att någon kunde skjuta snön med en värmepistol. Kalmar har minusgrader men överallt är det ändå Elm-febern som brinner. Och barnen i skolan lär sig stava till Broakulla före biologi.

Jag vädrar luft. Och här drömmer jag om scones, tillbaka till hemkunskapen, den naggande gaffeln i det rykande brödet och osten som liksom smälte. Minns ni det? Jag drömmer om melon, granatäpple och antioxidanter. Jag har fått ett beroende av Tefrossa och beställt teer och marmelader från nätbutiken. Hur sjukt bra låter inte Goji & havtornste? Jag som avgudar gojite och när man blandar det med havtorn, tranbär och jordgubb kan det inte bli annat än succé. Så här skriver man om teet, för er som inte vet vad gojibär är.

"Det kan inte ha undgått någon att Gojibär är årets trendigaste och nyttigaste bär. De har använts under flera tusen år inom traditionell kinesisk läkekonst och räknas ofta in bland superfrukterna. De anses allmänt vara nyttigare än något annat som växer i naturen och dessutom goda. Gojibär innehåller betasitosterol som sänker det onyttiga kolesterolet. De innehåller vidare lutein och zeaxantin som i studier visat sig vara betydelsefulla för att skydda ögat och gula fläcken mot skadlig uv-strålning. De är rika på betakaroten som är en viktig antioxidant och innehåller flertalet av de essentiella aminosyrorna kroppen inte kan producera. Även havtorn innehåller en mängd nyttigheter såsom ett flertal vitaminer. Detta nya gröna te är fullproppat med dessa två superbär och innehåller även tranbär och jordgubbe."

Dessutom blev det Rooibos lingon, Jordgubbsmarmelad med champagne och Skotsk hallonmarmelad. Jag har även fastnat inne på fina Honey I'm home och funderar på tesorten Björngatan 13. Och jag kan inte låta bli det charmiga Hångeltuggummit som en rolig grej, perfekt att bjuda tjejerna på någonstans i baren (spana in den roliga baksidan på paketet där man skriver sitt telefonnummer). Och i kväll vill jag egentligen ut, men ingen annan, så jag stannar inne i kväll och lyssnar på brittisk pop. Det är kallt och jag missar förhoppningsvis ingenting på stan. Jag tror jag stänger in mig för att känna mig fri. Och utanför flyger varken livet och fåglarna förbi.

Dagens album: Badly Drawn Boy -  Born in the U.K

Ibland ser jag ingenting. Ibland är världen runt omkring oklar i konturen. Det känns som jag har kört runt i ett vakuum, det känns som jag har befunnit mig i ett svart hål någonstas i rymden. Ibland ser jag ingenting. Det känns som jag har kört bil i en oändlighet utan att ha kommit någonstans. Jag är hemma nu. Och jag har klivit ur ett svart vakuum. Jag har just kommit hem från Jönköping, från en bilfärd, en resa mellan torr och fuktig luft. Jag har så ont i ryggen. Och att köra i detta mörker är som att ta sig från september till advent, mörker till mörker. Vägarna av tråd, vägarna av mörker, svåra att se igenom. Smala som tråd. Och jag som behöver putsa mina svarta cyklop-glasögon var tjugonde minut eftersom jag har skandinaviens längsta ögonfransar, det gör det inte enklare. Och allting är enklare när man ser, enklare i ljus. Och när indikationen för motoroljan lät som en larmcentral fick jag ringa ner till Puerto de Mogan. Pappa vad ska det vara för olja? Ibland är det enklare med en rostig bil som matchar till sin bleka lack, utan high tech och utan manualer på fyrtusensexhundratolv sidor om bara motorolja. Jag har aldrig vetat någonting om bilar. Kalle, vad har du för bil, frågar du? Jag har en svart bil, svarar jag. Jaså, du menar namn? Den är ändå svart, räcker inte det?

På vägen hem stannade vi i Lammhult. Vi stannade till på Svenssons och Norrgavel, vackert och någonstans mellan Carl Malmsten och Josef Frank-tygerna gifte jag mig med Northern Lighting. Jag älskar deras lampor. Och sedan körde jag vilse två gånger på en kvart. Ibland känns det som ögonfransarna är längre än mitt lokalsinne. Och ibland får jag höra Jaha, det är du som är... och innan frågan är klar har jag svarat ja. Jag är sonen. En blick mot namnskylten och sen går blicken i sekunder mellan hårfäste och skor. Är det så du ser ut? Det är så jag ser ut. Och jag har funderat på vad det är - hur borde jag se ut, hur får man bilden av mig efter rösten i telefonen? Vad väntar man sig? Jag bara undrar. Och efter alla mil och allt mörker är det skönt att komma hem till lugnet, till väggarna som krymper, disken, tvätthögen och en obäddad säng, till min nersuttna soffa och hallonen i frysen. Det var en fin dag. Inspiration och nyheter. Jag har varit i Jönköping på huvudkontoret. Det är skönt med dagar som avviker från vardagen, som är något annat än rutinerna och livet på reflex. Jag tror jag tycker om när dagarna är lite suddiga i kanterna. Jag tror jag tycker om dagar som dessa, när motoroljan tar slut och tiden inte riktigt räcker till, dagarna jag äter frukost stående i gryningen och ryggen verker så att disken och tvätthögen får vara kvar ännu en dag. Nu vill jag ha torsdag för jag längtar till en ledig dag och hallonen i frysen. Vi tycker om varandra. Och vi smakar bra.

Dagens låt: Jonas Game - Keep on lovin'

Jag borde inte vara där - på ett svettigt dansgolv bland stadens studenter. Jag är inte student. Och ändå är jag där. Det lilla dansgolvet har stadens bästa musik och jag älskar det. Folk svettades eufori till Markus Krunegård, Killers, Håkan Hellström och Bad Cash Quartet. Jag också. Och nu är det en helt vanlig vintersöndag, lika händelsefattig som alla andra söndagar. Här ligger tvätten på hög, läpparna blöder och sängen är lika obäddad som förut. Jag unnar mig produkter, det hjälper mot en längtan, ett substitut till sommartid och solbränd hy. Här ligger gatan lika utsträck och öppen som förut, den liksom väntar in dom barfota stegen som en mjukare belastning än vinterns kalla is. Och alla tycks vara borta från den här stan. Föräldrarna sitter i ett varmare land och grannarna har också flytt. Nu ser inga grannar vilka som kommer och går, inga främmande ansikten, händer eller fotspår. Här blir man iakttagen för minsta lilla hårstrå. Och jag bryr mig ingenting, jag vänder mig aldrig om för att se. Jag har ingen ryggtavla på väggen när jag vaknar. Här står tiden still. Och jag likaså.

Fick en så kallad utmaning av några, någonting om att visa den sjätte bilden i den sjätte fotomappen. Här har vi Puro Beach, i paradiset, Can Pastilla, Mallorca. Svenskdrivet lyx som ofta syns i kändisvimmel. Mitt favoritresmål.

Jag tänker på celsius. Varmare grader och den blå timmen, jag minns dom lika mycket som jag ser fram emot nya. Och här ligger man antingen sömnlös eller vaken. Jag letar sätt att göra om, letar sätt att kombinera material och färg. Och jag kommer aldrig någonstans. Hemkommen från Stockholmsmässan och fylld med inspiration på bredden. Jag tycker om det här. Jag behövde det här. Och jag behöver Borgholm. Istället har jag ett mörkt Kalmar tömt på utmaningar och inspiration. Här finns ingenting som tar en framåt, här finns bara en kommun som tar självmord varje höst när solen gått i moln. Varför lever bara denna stad när solen står i zenit? Varför väntar denna staden in turisterna och bladen på björkarna? Varför slocknar våra liv i en stad som går och lägger sig medan andra känner på varandras puls? Var finns konserterna? Var finns festerna? Var finns arrangemangen? Var finns sångarna och dom stora vita rummen? Och nu är jag fylld med dom vita drömmarna ändå.

Jag känner stratosfären komma närmre. Jag känner väggarna hur dom krymper, hur dom kommer mot mig , hur dom liksom äter mig. Jag ser fåglarna omkring mig, hur dom pratar om sol, jag ser barken, asfalten och fåglarna igen. Här ser jag samma saker som förut, jag ser pigmenten blekna på din hud, jag ser trafiken, dimman och en säng. Jag ser så mycket som jag sett förut, som jag ser igen. Jag ser en klocka som slår tjugotre. Igen. Jag har sett den här himlen i flera år nu, som en stjärna över Betlehem. Och någonstans så tänker jag att snart ska jag ta mig över bron men inte riktigt än.

Fåglar. Havsbris. Och en ledig dag där jag åstadkommit mindre än ingenting. Ibland kan jag drabbas av skuldkänslor när en ledig dag går i spillror. Hur får man en ledig dag att bli något? Jag har glömt att vattna mina blommor. Jag glömde bort att somna i natt. Och jag glömde bort att vakna tidigare idag. Kanske behöver jag fåglar. Havsbris. Och Västerports Café. Jag tror jag behöver en vind som sliter tag i mig och får mig att vakna när jag ska. Finns det någon som kan skälla på mig när det behövs? Finns det någon som kan skylla på mig när någon annan gjort fel? Och jag skulle behöva ett par gula väggar för att få igång den vardagliga kreativiteten. Jag har snart skrivit dussintals blogginlägg till min egen papperskorg. Och på jobbet säljer jag ingenting längre. Allting tycks stå still fast det blåser en vind.

Jag är uppväxt i en möbelfamilj. Och min far är på möbelmässan hela veckan. Jag passade på att besöka min mamma och mitt gamla pojkrum där väggarna var vita och lila. Vet ni hur mycket man påverkas av färg? Jag ska återkomma till färgers betydelse en dag. Och medan jag drack grönt guava-te med min mamma fick jag smakråd på tyg. Kanske blir det en ny soffa här. Och på teven såg jag känningar från mässan, representanter och säljare. Och idag såg jag förra vårens fräknar i en bil på min gata. Ibland är det som om tiden stått still medan viljan flytt. Kanske blir det en bra start på våren. I mars kommer älsklingar som Jay-Jay Johanson, Röyksopp, Pet Shop Boys och Peter Bjorn & John med nya album. Jag sitter redan med Hurry up here som årets topp hitills tillsammans med Animal Collectives My girls.

Och snart brinner dom levande ljusen i fönstret ut.

Jag har världens svåraste tapet att kombinera färger till, bergis.

Dagens låt: Röyksopp - Happy up here

Det känns som alla timmar är ett enda vakuum, ett timglas utan riktigt slut. Och även om jag springer från februari till april blir jag inte av med känslan av att rörelsen står still. Det kliar. Jag äter hallon, jag äter blåbär, jag äter avocado och onyttigare saker som tar mig närmre tandläkaren i Lindsdal. Jag tar mig närmre en tandläkare och ett väntrum fyllt med Hemmets Journal, Amelia och en söndagsbilaga från i fjol. Och idag bombhotade man Stadshuset i min stad. Jag kanske behövde den där händelsen för att vakna från denna vinterdvala. Lever ni? Vaknar jag? Och överallt är det så satans kallt. Jag är ledig imorgon och stannar antagligen några extra timmar under min filt. Det blir så grått av att vandra i ett vakuum och utanför är fukten lika frusen som luften. Och ändå är jag ganska glad, pigg av tröttheten och jag går utan omvägar i väntan på förändring. Nya dagar, nya färger. Och ett annat sken.

Om jag fick välja hur livet såg ut på vintern skulle jag ändra det mesta. Jag skulle leva på natten och sova på dagen. Känna det sköna lugnet under dom sena timmarna, äntligen få varva ner, höra tystnadens eko och vara osynlig som man är när ljuset inte ligger på. Jag tycker inte om att synas. Och jag stannade hemma hela helgen. Jag klarade det. Lördagen blev ett slag mot gränder och gamla telefonnummer, Larmgatan och tristess. Det blev en helg utan fester och alkoholhaltiga drycker, en nyttig helg som blev en onyttig helg med skräpmat och godis. Och jag har svårt för att vara hemma, svårt för att sitta still, svårt för att komma ifrån den rotlösa känslan, någon slags rastlöshet och det ständiga nyponpulvret i min kropp. Det kliar alltid i mig. Jag antar att allt hänger samman. Jag saknar tålamod. Och jag har svårt att slappna av, stressa ner och sen det där hjärtat som så ofta slagit i fyrtakt medan världen gått i ultrarapid.

Ibland är det en sådan obalans. Och som om det där nyponpulvret vi lade innanför varandras tröjor när vi var små fortfarande finns kvar. Jag minns resterna av tid, plommonträd och nyponbuskar. Och vi byggde kojor i skogen, stora som drömmar, stora som hus. Vi hade raggarbrännor och åt Piggelin på löpande band. Vi cyklade till den blå kiosken och kolonilotterna och till kvarteren där dom mördade varandra och tillbaka till dom rikas hus. Vi tog oss genom två olika världar varje dag, bortskämda snorungar med yvigt hår och havet framför våra fötter. Vi hade kortare ben och bättre föräldrar. Vi hade bryggor, idrottstalanger och ett förorenat sund. Och trots det står Ölandsbron kvar lika nära nyponbuskarna och plommonträden än. Det enda som inte är detsamma som då är vi. Och ändå kliar det i hela hjärtat än.

Dagens låt: Lemon Jelly - Stay with you

Det går i cirklar nu. Jag har beställt fåglar till mina väggar. Det går i cirklar. Och jag står i mitten när det snurrar runt runt runt. Jag tog mig in till stan och såg vintern finnas kvar.  Sen tog jag mig hem och allt var likadant. Idag har jag för första gången i mitt liv fikat själv, jag och en drottningpaj med glass och grönt te, en tidning och fönstret bredvid min arm. Tillsammans såg vi ut mot en tom stad. Jag saknar ingenting längre, jag bara längtar. Och ibland ljuger jag. Vet ni att efter tjugufem slutar man att tänka? Man tänker inte, man bara tänker, på ingenting. Och är det någonting som skaver är det sjukdomar, hjärtslag eller saker som inte fungerar som det ska, kropp och kanske teknik. Och jag har snart gjort sextontusen egk. Jag var hos en företagsläkare som hade utrustning från typ 1962. Jag vet inte om jag litar på dessa årtal, men det slår jämnare nu. Och det är bra. Jag tror inte människor föstår hur det är med en bröstkorg som spelar techno ibland. Nu har det varit ovanligt bra, ovanligt länge. Och jag är glad.

Ibland inser jag att det finns begränsningar. Och eftersom jag vill ha så mycket som inte går bryter jag ofta benen i mitt hjärta. Och där finns över hundra ben, en för varje önskan. Jag kommer bli den första som gipsar sitt hjärta. Jag kan ligga sömnlös och fundera på varför jag inte kan använda så mycket blått i min bostad som jag vill. Jag ska ha en blå kostym. Och idag hade jag hallon i min yoghurt, en smak av sommaren, långt bort från en gråmelerad vintertid. Ibland måste man kompensera det som inte går. Och ibland kapitulera. Jag kan inte ha några ljusblå sängkläder, jag kan inte ha modernt blomstermönstrade gardiner i blåa toner, jag kan inte ha blåbärsfärgade mattor eller blåa prydnadskuddar. Jag ser gipset komma närmre och närmre dag för dag utan blå himlar och blåa hav.

Jag vill ha Stig Lindbergs Adam-serie, stövlarna nedan och Maximilian Hecker på en scen i min egen lägenhet. Jag vill ha den där sommaren lite fortare och gärna nu. Och jag vill ha hela lagret på Trés Bien i min egen garderob. Jag vill ha Palma utanför dörren, Mallorca i mitt vardagsrum och en kropp på några centimeter till. Jag vill göra om hela min lägenhet i blåa accentfärger och jag vill allra helst ha ett rödbrunt tegelhus, som en nerlagd industri, kanske förflyttat till Kina eller bara tom, nyrenoverad och rå. Tegelväggar, råplank och den mest himmelsvita basen som bara går. Jag vill ha belysning i golvet och fåglar på väggen. Och jag antar att jag lever i en fantasivärld fylld med gips och benbrott. Och hallon.

Adam av Stig Lindberg, typ bara 559 kr/st per tekopp

Vaga Bond

Dagens låt: Pete Yorn feat. Dixie Chicks - The man

Parkgatan blev en återvändsgränd. Och det känns som jag behöver Köpenhamn, en biljett och vägskylt  för att ändra den smala vägen hem. Jag har kört vilse igen. Och alla dessa blondiner. Och brunetter. Jag har tagit mig förbi dom men inte än. Jag låter nog tiden gå och tankarna vara. Jag tycker mest det är jobbigt när jag möter dom ute, dom där man på något sätt träffat tidigare. Och medan någon kan prata på samma sätt som förr vill andra döda en med blicken. Somliga människor har svårt att acceptera nej tack, nu vill jag inte mer.

Ikväll hade jag hoppats på after work på fina Pipes of Scotland. Ingen ville. Jag körde förbi någon slags återvändsgränd och tog mig igenom regnet. Jag åkte och hälsade på föräldrarna och katterna i sommarstugan och nu kommer min mammas efterfrågade kärleksförklaring på bloggen. Vilken mat. Och vilken smak. Ingen, jag menar ingen, lagar så bra mat som min mamma. Jag önskade en liten plockbuffé, bortskämd som jag är. Och så har hon också stått i köket på Byttan under dess storhetstid.

Igår hade Whyred utförsäljning i nätbutiken. Beroendeframkallande plagg till 70% under endast en dag, jag fann det jag länge väntat på men givetvis var min storlek slut. Jag är också slut. Och jag blev mest förvånad över hur mycket det fanns kvar i dom små vackra storlekarna. Jag gillar Whyred, dom har mina storlekar. Och idag var det premiär för den färgglada vårkollektionen och jag kände mig liksom som en kätting runt någonting man har på fötterna. Det var fina skor.  Och jag vill ha så mycket nu. Jag vill alltid ha allting. Och medan atmosfären inne i stan väntar på våren gör jag samma sak. Världen är så konstig ibland och matrialism likadan. Jag har försökt att värje mig men jag har nog blivit van.

Dagens låt: Peggy Lejonhjärta - Förlorare