Och nu är ännu en helg avklarad och en gammal vecka slut. Det är fortfarande december och mörkt var man än tittar ut. Det har blivit en ny kavaj, nya tröjor och jeans. Jag tror Emiliojeansen är det enda MQ har lyckats med. Och jag har svårt för annat på MQ eftersom alla har något därifrån. Och jag har svårt för sådant som alla har. Hur kul är det att gå utanför dörren och se fjorton andra i samma modell som du och dessutom inte ens kan bära upp den? Det blev en helg på stan. Och det blev en natt på Corehouse och Palace, en helg med två uteställen samma kväll. Jag tror att det lilla alternativa dansgolvet på Corehouse är stadens bästa. Det är alternativ musik och folk hoppar till Hästpojken och Håkan Hellström, Parken och The Killers, människor pratar om Caligula och Pååls bagerier.

Det har varit nya dansgolv, nya fraser i baren och nya intryck. Så många som velat nåt, så många som sagt konstiga saker. Det har varit många som presenterat sig, så många jag är ointresserad av. Corehouse är en köttmarknad fylld med desperation. Det är som om alla golven är för mjuka och rummen för små. Jag tycker verkligen om min egen säng. Och dit längtar jag.

Jag har legat sömnlös sent in på nätterna nu. Och idag på det tidiga tåget mot Växjö hade jag tänkt sova. Det var som hela himlen exploderade. Överallt hördes barn som jag ville strypa. Och dom klättrade, grät och trampade. Jag har aldrig varit bra med små barn. Och dom har aldrig varit bra för mig. Jag sitter fortfarande utan dator och tillbringar nu veckans tredje kväll hos mina föräldrar. Trött. Sömnig. Och nedsjunken i tv-soffan. Det blir en lugn kväll. Det känns som benen inte bär min kropp lika enkelt nu. Jag känner verkligen av att det är fredag och då ska benen ha gjort sin dagliga uppgift och burit mig en liten bit ovanför marken. Och nu förtjänar man att sjunka ner i veckoslutets lugn, precis som jag när benen burit klart.

På andra sidan kusten sitter en kusin och ville impulsivt ha över mig till Göteborg och se Jonas Game och Hästpojken. Det hade varit fina saker. Lördagen får nog istället bli ett ekonomiskt slöseri bland butikerna i stan. Och sen festligheter mot dagens slut. Och nu kanske jag vet varför jag inte sover så enkelt. Jag har ingen dator. Och jag luktar annorlunda nu. Det gör alla andra dofter också. Jag tror nog det bara är en slags vanesak, så vi ses i vimlet imorn. Med något starkare ben.

Hon hade en jacka från 1996. Och jag funderade på om hon jag såg kunde vara så mycket mer om hon bara ville. Hon såg bra ut men verkade inte bry sig ett dugg om sig själv och sitt yttre. Det är kanske bara en fråga om vem man är. Och vad man vill. Själv sitter jag här på lånad dator då min egna för tredje gången sedan i juni är på service. Jag är ledig idag. Jag har haft sovmorgon idag. Och det är fortfarande december. Vid sidan om mig ligger det en katt och sover. Jag tycker om katter som sover.

Mitt nya liv innebär trampa igång hjärtat på en träningscykel, ett liv utan dator ett tag till och rastlösa kvällar och ett febrilt väntande på att få sova eftersom tidsfördrivet datorn inte längre är min sambo. Hur klarar man sig utan dator? Det är hela ens liv, det är lika betydelsefullt som att ha två ben, två armar, två ögon eller ett helt hjärta. Utan är man handikappad. Jag saknar min dator, den gör mig sömnlös.

Nu tror jag mig veta vad jag vill ha. En howardsoffa i just det perfekta blå moderna tyget, en barcelonafåtölj i vitt läder, en stor sicalmatta som bildar rum-i-rummet, soffbord, superellipsbordet och Lizzstolar från Kartell. Och om jag åtminstone fick ihop den blå färgen med tapeten skulle jag i alla fall fundera på att bli fattig. Nu stannar jag kvar, väntar, håller andan och hoppas att luften ovanför krymper lite till.

Dagens låt : Soundtrack of Our Lives - Lifeline

Det är så mörkt utanför att jag inte ens ser december längre. Och det tillbringas så många timmar innanför dörrarna och fönstrena. Om det ändå var vår utanför och om det ändå var flyttfåglarna som kom tillbaka och inte alla dessa elektriska E:n. Jag borde ha en labyrint här och någonstans att virra bort mig ibland. Och efter en hemmahelg längtar jag ut igen. Det finns trots allt inget trevligare att röra sig bland folk i natten. Och även om man tar en nattpromenad i stan är det inte samma sak. Skyltfönstrena är lika stora som himmelen och alla produkter liksom trängs med varandra. Och alla tomtar. Jag föredrar nog dom vanliga fönstrena i stan, utan tomtarna, paketen och trängseln.

Funderar på om sommmaren noll8 någonsin kommer att besegras. Och nu tänker jag att det är bara att vänta in tiden som går fort och göra sommaren noll9 till något ännu bättre och roligare. Sommaren noll9 ska jag vara ledig fem veckor har jag tänkt så förutsättningarna verkar bra. Först julen och våren och flyttfåglarna och havet. Och nu Wallander, smörgåstårta och grönt gojite. Ibland är det ganska skönt att dra för gardinerna ändå.

Kvällens låt: Markus Krunegård - Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Den här veckan går till historien som den första sedan augusti utan fest en enda dag. Och det har varit en konstig helg. Jag tror inte min kropp är van med det här. Antagligen har det ändå varit en hälsosam helg med familjeumgänge, promenader och ordentlig mat. Jag har jobbat och varit på en annan planet och säkert varit lika otrevlig som Per Moberg är otäck. Jag har varit frånvarande, stundtals stressad och fylld med frågor som överröst mig medan jag haft annat för mig. När jag får frågor av andra på jobbet medan jag är uppe i mitt och är stressad blir jag en annan människa, ungefär som att jag inte kan tänka mer än halvvägs. Ibland blir det liksom "Kalle, kan du hjälpa mig" från flera olika håll. Jag är så ostrukturerad. Och då blir jag kort och otrevlig.

Nästa helg tror jag att jag ska återgå till mina vanliga rutiner igen. Jag planerar fest fredag, lördag och söndag. Och det blir att jobba i Växjö igen i veckan. Mest ser jag fram emot tisdag när jag är ledig. Eftersom jag inte haft semester sedan juli är varje ledig dag helt underbar nu för tiden. Nu ska jag avsluta söndagen med att sitta en timma på träningscykeln i vardagsrummet. Och kvällen ska fyllas med världens godaste te någonsin, grönt gojite. När jag kom hem idag och öppnade dörren möttes jag av en tedoft som slog mot mig. Och doften av gojibär är lika underbar som vinden i juni, juli och augusti.

Människor slutar aldrig att förvåna. Människor är irrationella varelser som sällan är medvetna om sina egna beteenden. Och om människor blir andra än dom annars är i somliga situatiuoner vet jag inte. Jag vet åtminstone att flera människor är som djur. Man kan inte förstå dom och dom förstår inte oss. Jag vet inte hur många gånger jag svurit inombords efter kvinnor som river ner alla mattor dom ser i butikens ställningar och podier på mitt jobb (och ja, det är alltid äldre kvinnor). Det tar liksom aldrig slut. Och nu har jag kommit till nästa grej - att hälsa.

Det finns inget så otäckt för svenska människor som att hälsa på varandra. Ett hej eller hallo är för somliga lika otäckt som massmördare, skräckfilmer eller något mycket värre. För att vara trevlig och visa sig tillmötesgående i jobbet hälsar vi på besökarna i butiken. Och man förvånas aldrig över hur människor reagerar på något så enkelt som en hälsningsfras. Man skulle nog kunna dela upp människor i tre kategorier. Den första människan är social och glad, hälsar tilllbaka och uppskattar att han eller hon uppmärksammats. Och den andra typen av människan är försiktigare, den hälsar tillbaka men blir lika förvånad och ställd som om någon hoppade fram från ett gatuhörn och skrek. Svaret på hälsningsfrasen blir dock inte mycket mer än än ett tveksamt och rädsligt hej. En liten grupp av den kategori vi kallar nummer två kan ibland skita ner sig om du hälsar. Så otäckt tycks det ibland vara. Och den tredje kategorin tittar som högst tillbaka på dig och undrar vilken planet du kommer ifrån. För det mesta får du inte ens en reaktion tillbaka och dom har troligen aldrig hört någon annans röst än sina inre demoners eftersom dom är så skygga, efterblivna eller asociala. Och detta bör bero på att dom inte riktigt ännu förstått att det finns fler individer än dom själva på vår planet. I undantags fall är dom för högfärdiga för annat, men det är i princip samma sak. Dessutom har nog kategori tre-människan säkerligen redan gjort som människotyp två ibland gjort - skitit ner sig.

Här är luften fuktig varje dag. Här är natten längre än någon annanstans. Har ni tänkt på att det snart blir ljusare igen? Först ska december ebba ut i ett eko. Och sen kommer solen. Jag har fastnat för just december och tiden runt jul. Människor letar julstäming, köper sig ett nytt liv till julen och möblerar om sina hem för julen och advent. Jag har svårt för det där. Pyntning. Julskyltning. Adventsstjärnor. Julstjärnor. Röda gardiner, dukar och sen träd hämtade från skogen in i sina hem. Och sen finns det alltid ett försvarstal om något som heter julefrid. Är det värt att slita så för några dagarns lugn? Går det inte jämnt ut med alla förberedelser?

Jag har inte känt julkänsla på flera år. Jag minns inte sist. Och jag gråter inga tårar. Det känns som julskyltning har förlorat sin funktion sedan hetsen och den stora kommersialiseringen kring jul tog över känslan, traditionen och genuiniteten. Förr var julen från advent till månadens slut. Idag slåss kedjorna om vem som julskyltar först. Och vinnaren brukar koras i slutet av oktober. Jag tycker hela grejen med julen är förstörd. Ännu tidigare än min tid kändes det som julen verkligen kunde vara något. Butikerna täckte över sina skyltfönster och tog inte ned dom förrän första advent när julskyltningen verkligen tog sin start. Jag är verkligen för kommersialisering och konsumtion, men ibland tar marknadsaktiviteterna över både känslan och det genuint äkta.

Jag väntar mig istället varm på glöggen, skumtomtarna och att träffa min familj. Det var ett tag sen jag bråkade min min syster. Och vi vet nog båda att vi trots allt tycker om att tröttna på varandra efter några timmar. Ibland är det fint med familjer som kärlekstetas efter en kvart i samma hus. Då vet man åtminstone att man har  saknat varandra.

Dagens låt: Guillemots - Trains to Brazil

Ibland har jag svårt att värja mig. Jag låter vinden vinna. Och även om jag alltid vill ha allt finns det perioder som jag ändå har förnuftet att bromsa begären ganska väl. Just nu river det i mig och att hindra begären tycks vara svårare än på länge. Det är som rastlöshet när det kliar inombords och benen fylls av myror som vill ut. Och så kliar det ofta i mig. Jag vill ha en ny bil. Jag vill ha nya stolar, soffa, soffbord och hallmöbler. Och ett specialgjort matbord. Ansiktskrämer. Jag vill ha chinos, jeans, skjortor, linnen, scarfsar, kavajer och kostymer. Och skor. Jag vill ha allt som kostar och jag vill helst ha det dyrt.

Jag inbillar mig ibland att jag är en kreativ människa. Idag slog det mig dock att jag kommer på väldigt mycket men problemet är att jag kommer på så mycket att jag aldrig genomför något. Jag har inte tid att stanna upp och tänka, börja från början på något. Jag vill alltid vara mitt i och helst i slutet på en sekund. Jag har svårt att låta vinden blåsa medan jag står kvar. Jag ska alltid springa ifatt. Och jag vet inte varför, men jag vet en sak. Och jag vet att det är beklämmande att ha något oklart. Och därför skyndar jag mig klar till nästa steg. Sen börjar ett nytt. Det är en ond spiral. Jag måste avsluta allt för att inte ha för mycket framför mig, men ändå hinna göra nästa sak för att inte ha den oklar. Det innebär att jag aldrig kan stanna upp. Tror jag. Ekvationer är inte min sak. Jag börjar tro att både hjärtat och luftrören är stressade. Jag borde börja på floating, yoga eller något annat avslappnande. Men antagligen hade jag rest mig upp och gått efter några minuter. Jag kan inte bota min rastlöshet. Jag kan inte sitta still, jag kan inte slappna av. Jag blir inte av med myrorna inom mig. Det hjälper inte att jag sitter och viskar - kryp ut.

Och jag önskar att dessa slagverk i min bröstkorg åtminstone var ett piano. Jag är trött på mitt hjärta.

Dagens låt: Håkan Hellström - Båda sidor nu

Söndag 081130 och det är första advent. Och alla söndagar är alltid lite längre och likadana. Det är grått men ändå ganska skönt för att vara vinter. Det kunde varit femton grader kallare. Det kunde varit slask istället för regn. Och helgen har varit riktigt bra, så mycket trevligt folk och människomöten. Överallt står bilarna parkerade för julbestyr. Stan är full av stressade människor. Och jag tycker det är skönt att man faktiskt höll sig undan alla folkmassor. Jag är inte mycket för att trängas bland bland människor som irrar omkring efter någonting dom inte själva vet. Jag föredrar människor som vet vad dom vill.

Lyssnar på nya Soundtrack of Our Lives. Och den är verkligen bra. Fly är magisk (och så vitt jag kan musikhistorien en cover på Nick Drake), Lifeline likaså och den typsiska flummrocken i upptempolåtarna bara växer och växer. När jag såg TSOOL live för något år sen var dom lika dåliga och tråkiga som när jag såg Alicia Keys, Lisa Miskovski och Mary J Blige. Det kanske beror på att Ebbot Lundberg både rör sig som en valross på scen och sjunger likadant?

Nu ska jag sortera alla intryck efter nattens bränder. Det var en fin helg.

Favoriterna just nu från Communion

05. Everything beautiful must die

04. The passover

03. The ego desolution

02. Lifeline

01. Fly

Det där med att vara säljare. Och det där med att påverka människor. För somliga handlar det om att prata till sig ett avslut och verkligen göra skäl för sin titel. Jag tillhör den gruppen som ogillar den klassiska säljaren. Han som har sina ordval för att styra kunden på ett psykoligiskt vis och strategiskt få kunden att fatta ett beslut. Han är inte jag. Visserligen finns det alltid ordval som används för att implementera en specifik beslutsväg, som att kanske exempelvis välja ordet "enklare" istället för "sämre" och liknande, där det finns en undermedveten betydelse. Små, små ord som ändå påverkar kunden. Alla ord har minst ett sätt dom kan tolkas på. Jag har svårt för den påtryckande säljaren och får alltid en känsla av oärlighet i dennes ord. Hur många förknippar inte säljare med snorungarna som står i gallerior, utanför matbutiken eller längs gator och torg på somrarna? Jag skulle vilja skjuta dom. Och ofta är det el- eller telefonabonnemang det handlar om.

Informerande och ärlighet är nog snarare saker jag tycker fungerar bättre i längden. Och framför allt vara ödmjuk, trevlig och social, prata om egentligen vad som helst som kan relatera till ämnet du säljer. När man är "kompis" med kunden är det kanske inte enklare för honom eller henne att säga "ja", men det är större chans att man har fått förtrode gentemot kunden. Vem handlar inte helst av den som tycks kunna sin sak? Den som förvånar och lär kunden, den som inte säger vad rätt och fel är utan vad som istället är för- och nackdel? Hur många äldre svär inte över att det finns så mycket ungt folk i butiker? Ungt folk ska inte kunna någonting, visst är det så? Ibland känner man tydligt att potenitella kunder ignerar en och väljer äldre säljare för kunden har just den inställningen. Men kunskap är makt och pondus, tillsammans med sakerna ovan kan man sälja ändå. Och framför allt plockar man fram sitt leende och artighet. När det gäller 50-plus kan få motstå mitt charmiga leende. Jag har ju alltid varit svärmorsdrömmen. Haha.

Igår blev en kväll med långpromenad i högt tempo och sen en hemkomst till Jonas Game i högtalarna. Han lämnar aldrig mig. Och han framstår allt mer som Sveriges mest underskattade artist. Hade Jonas Game varit på svenska skulle han vara en ny Håkan Hellström. I kväll blev det ljusterapi med solning på Meddo. Jag gillar snarare ljuskicken mer än själva solningen. Det ger en sådan energi mot vintermörkrets trötta huvud och ben.

Det är mycket den här veckan. Imorgon väntar Lilla Puben med jobbet. Jag gillar sådana aktiviteter när det händer saker med sina kollegor utanför arbetets vanliga dörrar, lagom avslappnat och på ett socialt plan. Och så gör vi en gång i månaden. Dessutom är Lilla Puben förträffligt trevligt med galet bra mat. När helgen närmar sig väntar dubbelt festande fredag och lördag.

Och redan på torsdag slår Kalmar Slott upp portarna för årets julmässa. När ska jag hinna dit? Det är något så charmigt att det inte ens är tillåtet att missa. Jag gillar kika runt bland alla glögg- och tesorter. Och jag måste köpa den där enbärsmusten i år igen som är så beroendeframkallande. Senare i vinter väntar julbord på Halltorps Gästgiveri på Öland och FF-galan på Sandra (fest med svenska mästarna alltså). Det kanske inte blir så drygt i vinter ändå. Nu ska bara fukten i luften passera fort och mörkret likaså. Och givetvis var jag tvungen att lägga en beställning på dom lila chinosen.

Dagens låt: The Tough Alliance - First class riot

Här finns ingen annans underläpp. Ingen mascara. Och inte någon annans hårstrån i min säng. Här finns bara vinter, golvvärmen och dom gröna växterna. Och lite till. Det känns som evigheter sedan jag tvättade bort dom sista hårstråna från någon annan på örngotten här. Tiden är nog vriden och känslan snäv. Och trots att evigheter inte är särskilt länge är det skönt så här. Jag gillar friheten, fåglarna och sommartid. Jag gillar solen, luften men ingen vintertid. Här kan jag vänta till april och på dom gula rapsfälten längs riksväg 25. Jag gillar när det gulnat i kanterna som ett fotografi. Och ljuset som strilar sig liksom solen genom glas. Här väntar jag medan tiden står still. Och jag vattnar mina blommor än.

På mitt kylskåps dörr

Och så kom vi ett steg närmare jordens undergång. Ett steg närmare snö, frost och tid när isen ligger klar. Det är fruktansvärt kallt i den här staden. Och än har inte december klivit upp på scen. På ett sätt kan jag förstå människor som allt mer tycks stänga in sig i sitt eget hem, samtidigt som jag blir grå av människor som låser alla dörrar runt omkring. Ingenting blir roligare av att göra ingenting. Här får man tjata till sig ett liv längst in i baren. Allting verkar så stort och avancerat för minsta tecken på social aktivitet. Jag hade tänkt bjuda med någon på genralrepitionen av årets julshow på Hotell Brofästet i kväll. Kanske mest för matens skull och att faktiskt se människor som inte sitter framför en nyinköpt platt-tv eller ägnar sig åt något slags spel. Ingen ville följa med för ingen hade ork. Och den nya vetenskapen kommer direkt från himmlen och säger att den bästa bedövelsen finns bakom låsta dörrar. Där kan vi dö i förtid utan att hinna göra allt vi ska. Utan ångest, dåligt samvete och förslitningsskador. Allt blir mycket bättre så, verkar det som.

Imorgon hade jag tänkt After work på Pipes of Scotland. Är inte 39 kronor för dyrt för en buffé och dricka är det för kallt, jobbigt eller kanske dålig luft ute. Det finns alltid nåt. Och det känns inte konstigt att man blir bitter ibland. Dessutom är det fredag imorgon. Det känns som tiden bara rinner och rinner genom bottnen i timglasets slut. Klichén att tiden går fortare för varje år kanske är sann? Tänk om det faktiskt finns något i universum och klockorna som gör att sekunderna rusar fortare än förr? Vi kanske borde dra i bromsen? Det känns så skönt att vi har fastnat här bakom fyra väggar av betong. Här kan vi andas som om tiden stod still. Här kan vi ha tråkigt ett litet tag till. Och här kan vi vänta på döden så länge vi vill.

Den nya guldstaden tycks vara det nya västkusten. Regnet liksom springer ner från himmelen och jag vägrar tjurskalligt att erkänna att sommaren är ett minne blott. Och därför går jag fortfarande i vita tygsneakers. Känslan att komma blöt om fötterna och frusen, frusen och frusen på vägen från IKEA till Meddo var underbar. In i ett solarie, känna ett substitut till augustisol och Borgholm, som om solens strålar trängde in i huden. Och sen hem till en närsläckt lägenhet som längtar efter vår igen. Och jag är likadan. Nerläckt och längtansfull. Igår stressad och åt i bilen, idag avslappnad och åt på IKEA. Jag störde mig på God El som verkade vilja göra någon välgörenhet och stod på IKEA som en annan Kamprad. All överskjutande vinst till välgörande ändåmål. Är det någonsin någon som frågat vad det är? En promille från ett bolag som säkert gör femtio procent i vinstmarginal? Något sådant skulle jag tro. Svenska människor är lättlurade.

Min lägenhet tycks aldrig bli klar. Här står tavlorna på golvet sen kanske 18 månader tillbaka i tiden. Här står speglarna på parketten och det enda som tycks prioriteras är alla ting med flyttfåglar på. Jag har en märklig läggning, jag gillar tecknade fåglar och motiv med symboler som handlar om saker som frihet och flykt. Fåglar är sånt. Och jag ska visa er ett vin jag letat länge efter nu. Just bara för etikettens skull. Jag ska visa er det så småningom. Nu ska saker hända på Ängö. Nu ska sängpallarna kläs om i nya tyger, tavlan ska upp, nya spelgar ska in och mina nya livs dyraste påslakan från Hästens är på ingång. Och så fårskinnsmattor (vi har fått in så galet fina fårskinnsmöbler till jobbet, dom jag skrev om igår). Fårskinn är underbart. Och fårskinnspallar (kolla bilderna nedan). Nu ska jag skriva hyresavier och spendera tid med debet och kredit mellan värmeljus och kylskåpspoesi. Det är vinter och jag stänger in mig för att känna mig fri. Och utanför mitt fönster flyger nog både livet och fåglarna förbi.

Dagens låt: Bad Cash Quartet - What are you waiting for

Vaknde till tjugofyrahundra minusgrader. Och fortsatte i samma extrema anda på jobbet med inventering, artikelregistrering och alla dessa jävla mattor och åter alla dessa förbannade jävla mattor. Gissa om jag var nära att expoldera idag. Jag kokade. Jag hatade. Jag sprack. Jag sparkade på datorer och papperskorgar. Jag önskade sjukskriva mig i hundra år. Och efter en vecka av att räkna alla tusentals mattor och leta upp varje artikel på 43 sidor och sedan bocka av, där man dessutom nästan tvingats använda förstoringsglas för att ens kunna se den lilla texten. Till slut blev jag klar efter en veckas räknande. Och sedan in i datasystemet och registerade plus och minus på alla artiklar. Jag tänkte att nu får jag andas ut. Och så kom nästa person och tryckte upp invensteringslistor över accenter rakt i mitt ansikte. Jag får nog aldrig andas ut. Vid det här laget var jag till 83% död. Och sedan ligger det nästintill alltid saker på hög till mig. Nya fårskinnskollektioner där varken namn eller artikelnummer tycktes stämma överrens mellan följesedlar, prislistor och beställningslistor. Och till slut plockade jag in alla dessa förbannade jävla nyhemkomna mattor till alla som stått ut och väntat i en vecka extra för att jag ligger niohundra år efter. Jag hatar mattor. Och trots några minusordrar på säljkontot lyckades jag ändå knåpa ihop en hel del. Klockan 18:11 var jag 91% död. Och där har ni för första gången en del av min vardag. Jag säljer möbler och annan inredning. Och imorgon lägger jag mig i ett solarie för att få någon slags ljusterapi och livsrehabilitering.

Det här kommer att bli ett Rydströminlägg. Ett långt jälva inlägg. Och kvällen kommer att gå i röda färger och blogginlägget vara lika långt som firandet i vår guldstad. Det har varit fotbollsgala. Det har varit Håkan Hellström på televisionen och min tv har för en gångs skull haft en levande bild, vilket är ordentligt ovanligt. Det är rehabilitering med rött te i soffan och en ful grå ullfilt som långt ifrån passar in med andra färger här hos mig. Nanne fick pris. Viktor Elm fick pris. Och emellanåt ringer det människor från okänt nummer och vill köpa en tv. Vad ska man med tv till?

Om tio minuter sover jag säkert. Jag somnar överallt nu för tiden. Jag somnar när som helst nu för tiden. Jag somnar hur som helst nu för tiden. Och jag kommer somna med gott samvete. Det känns som jag jobbar som en röv och i ett jävla tempo. Och det är fantastiskt trevligt. Den som springer först över mållinjen vinner. Jag är bara lite sämre på banan när det är häckar i vägen. Jag är Fix you-trött, så trött att jag inte ens orkar sova. Men jag somnar ändå. Jag tänker bara leta efter luften först.

Tjejen hade köpt sig en orm som husdjur, vad för slags orm är oklart. Och ormen som var liten vid denna tid fick röra sig fritt i lägenheten utan burar eller liknande. Tiden gick. Ormen växte. Och allt var som vanligt. Men plötsligt, efter en längre tid, hade ormen växt ordentligt och tjejen märkte ett avvikande beteende hos sitt husdjur. Varje natt kröp ormen upp i hennes säng. Och varje morgon vaknade tjejen med en raklång utsträckt orm tätt intill sin kropp, dag efter dag. Hur tänkte ormen nu? Ville den ha kroppskontakt? Värme? Kände den sig ensam? Var den sjuk? Frös den? Eller kan det rent av uppstå kärlek mellan en människa och en orm? Tjejen tänkte allt och till slut hade hon tänkt alla tankar och lät en djurveterinär få ta del av hela den här historien. Och svaret blev - gör dig genast av med ormen. Det visade sig att när en orm sträcker ut sig och är så rak den bara kan bli ser den objektet intill som ett tänkt offer. Och att den just var raklång intill var för att mäta sig med tjejen och se när den var längre än henne - sitt offer. Och den dagen ormen hade varit millimetern längre skulle hon bli dennes föda. Det här är helt sant. Hon skulle bli uppäten av en orm. Blev hon det sen? Det låter jag bli en spekulation.

Klockan har passerat 02 och det finns te kvar i min kopp. Jag har stängt av alla ljud från gatan utanför. Och jag rev ner alla element för att känna vintern lite mer. Det är natt. På Polhemsgatan såg jag ungdomarna på väg mot någon annanstans, kanske vidare mot natten, kanske sökandes mot nåt som ilar och förstör - eller någon som förstår. Jag vill också ut. Jag vill alltid ut. Ingen annan vill någonsin ut. Människor kan vänta tvåhundratretton dagar till solen lyser lite mer och värmer lite mer än nu. Och alla vill till Öland. Alla vill till Borgholm. Och alla har sin tankar tvåhundratretton dagar framåt i tiden och det är en bit från nu. Det sägs att man ska leva i nuet. Människor är verkligen tråkiga i den här stan. Och alla gillar samma typ av annorlunda saker. Jag gillar människor som vill gå ut.

Alla är så fattiga. Det finns aldrig några som har pengar. Och vad lägger människor pengar på? Jag kan inte förstå. Trots min svaga lön, höga hyra och en bil blir det alltid pengar över när månaden är slut. Och trots bensin, restaurangluncher, shopping och fester blir det alltid pengar över när månaden är slut. Människor är så antifundamentala. Människor är så dåliga på att prioritera vad som är nödvändigt och onödigt. Jag antar att livet numer går ut på att handla nya telefoner, hinna ringa till alla man känner och tala om att man är tråkig som stannar hemma ännu en kväll. Och sedan byta ut sin sjätte platt-tv eftersom det kommit en ny modell med fyra nya uttag och elva nya sensationella bildrör. Vad är en tv? Jag tittar aldrig på tv. Jag blir trött av tv. Jag blir trött av höst. Jag blir trött av vinter. Jag blir trött av människor som sitter framför en tv. Jag blir trött av att vara hemma. Och jag blev tydligen bitter i samma veva.  

Det kändes som jag var uppe före solen idag. Och sen iväg i regnet till tågstationen med hundra kassar accenter, kändes det som. En fredag i Växjöbutiken och det finns ingen action där. Jag vill springa när jag jobbar, ha fullt upp och glömma bort att tänka på timmarna som rinner iväg. Och på tåget hem somnade jag lika fort som jag alltid gör nu för tiden. Är det hösten som är en symbol för sömnpiller? Är jag utmattad? Är det mörkret? Jag skulle kunna gå i ide till våren går igång igen.

Som vanligt ingen som vill ut. Fest är ändå en rehabilitering. Jag antar att jag har svårt att övertyga människor om just det. Ska det vara så svårt? Och jag kan meddela att årets Blossaglögg med smak av blåbär är den hittills godaste. Blått är alltid bra. Blåbär är alltid bra. Och någonstans mellan september och advent minns jag verkligen ingenting av saker runt omkring som hänt. Var är vi nu? Jag måste ha sovit bort allt jag sett.

Ibland kan jag tycka att dagarna står still fast tiden går fort. Ibland kan jag också tycka att dagarna går fort fast tiden står still. Ibland minns jag sommaren. Och ibland känner jag kylan som letat sig in. Det finns så många tecken nu på att vi gått ytterligare ett steg i vår livscykel - vintertid. Vinterjackan på, skumtomtarna finns där, ibland som frukost, bilen hålls varm i garaget och idag besökte vi systemet och äntligen står den här - årets glögg från Blossa. Den extremt fina flaskan liksom lyser i ett slags blått sken här hos mig. Årets smak är blåbär och det är redan på förhand ett mästerverk att älska. Ni har väl hunnit införskaffa årets glöggsmak innan den tar slut?

I natt drömde jag konstigt. Jag minns sällan mina drömmar men denna etsade sig fast som något märkligt och helt stört. Och jag antar att jag jobbar för mycket för alla senaste drömmarna handlar om jobbet.

- Har ni bäddmadrasser för dasslock?

- Ja, det är klart.

- Jag vill ha 400 st.

- Det ordnar vi.

- Hur behandlar jag dom?

- Jag tycker paraffinolja är bäst. Det finns även vaxolja men jag föredrar paraffinen för vaxoljan blir sämre och är dessutom syntetisk.

- Ok, släng ner 200 flaskor.