Ibland kan jag känna att det brinner i min stad. Och träden längs gatorna ser annorlunda ut. Här har man passerat vattnet i snart hundra år, alla kanaler, broar och utsläpp från bönderna på Öland. Ibland luktar det fotboll i min stad. Inte konstigt att tider ändras. Jag har sett brasilianare på gatan utanför. Här bor jag bland fotbollsspelare, adelsmän och svenssons. Det är inte konstigt att det brinner emellanåt. Och jag menar, det är när det händer saker som elden lyser. Ibland känns det som alla parkerna brinner som en eld. Ibland känns det som tavlorna på golvet snart ska få sin plats på väggen. Och det är precis det här jag menar - det är så lätt att stanna till, inte reflektera över att jorden snurrar men inte vi. Man måste hänga med. Passa på att leva. Passa på att utvecklas. Här har man växt upp i en stad som rört sig i samma takt som skuggorna på marken. Det kanske inte är konstigt att man slutade växa vid etthundrasjuttio centimeter?

Och plötsligt, någon nämnde något om potential. Jag vet inte om det handlade om brasilianska fotbollsspelare, kinesiska affärsmän utan pengar, fastighetsmäklare eller IKEA. Var det Svenska Spel? Var det vinden, var det turen eller ödet? Kalmar är plötsligt större än allt annat. Kalmar är tillbaka till 1397 och Nordens Huvustad, centrat för en hel nation och lite till. Kalmar finns på alla kartor. Alla ska prata, alla ska säga något som handlar om något vi aldrig tidigare hört. Och plöstligt skriver journlister som världen handlade om kärlek och poesi. En saga som blev sann. En saga med lyckligt slut. En saga som aldrig tidigare haft varken början eller slut. Och människor gick från att vara ingenting, pessimistiska, framtidsskygga och utan tro, till att bli ev av alla dom som vann på Triss. Jag menar en av alla dom som skulle vara en del av kakan, vara så stor del av stoltheten man bara fick. Det här blev en fotbollshistoria som aldrig tycks ta slut. Samtidigt vill människor ute i landet att vi som alltid varit bönder, utan att ens ha en åker, ska tilldelas det som kallas Bragdguld. Kärlek och stolthet kan tydligare vara riktigt stort. Jag antar att det blir så när människor som alltid står utanför ringen känner tillhörighet, tillit och en slags gemenskap. Kalmar är inte bara ett fotbollslag. Kalmar är ett varumärke som alla kan ta till sig, en stad som alla är välkomna att älska. Och jag är stolt över att bo i Sveriges nyaste stad.

Jag antar att det tar en stund innan vi släcker den där elden. 60 000 hjärtan som står i brand släcker inga ljus i första hand.

Himlen sjönk igår. Kalmar steg. Jag bor i en stad som lever ovanför molnen. Och hela Kalmar dansar och ler. Jag känner stolthet. Jag bor i en guldstad. Och så klart skulle man missa hela kalaset. Jobbade till tre och sen låsa nödutgångar i en lokal på 4500 kvadratmeter, räknade kassan, skrev statistik och rättade till fel. Och väntade på kunder som stannade kvar efter stängning. Dom finns alltid. Och sålde som en jälva kratta. Och idag blev det ännu mer firande utan mig med 15 000 människor i stan. Dock kom det upp en Kalmar FF-flagga på jobbet och vi åt röd KFF-princesstårta. Och alla leverantörer man ringde till skulle prata fotboll. Tränare Nanne Bergstrand har till och med fått en egen gata uppkallad efter sig, geniförklarad som han är. I veckan blir det jobba lite i Växjö. Och snart är det jul. Jag funderar på om Göteborg vore riktningen från Växjö på fredag kväll. Det blir säkert fotbollsutfrågning där också.

Nu är det klart . Och guldet är hemma i en stad som alla hatat men plötsligt älskar. Det största som hänt Kalmar sedan Ölandsbron kom till. Femhundra meter hemifrån mig med fågelvägen över kanalen står Fredriksskans tomt och öde i kväll. Men jag antar att hela Halmstad brinner i rött tills 47 målade bussar i en färg som kallas guld kommer till Kalmar. Kalmar finns plötsligt på kartan. Och guldet finns plötsligt i Kalmar. Fy fan vad vi är bra. Och vi är alltid tråkiga Kalmar. Fatta, lilla Kalmar, svenska mästare i Sveriges mest omtyckta idrott, överlägsna alla storklubbar. Större än så blir det inte. SM-GULD! GRATTIS TILL KALMAR!

Bild Expressen

Utanför är det både blött och mörkt. Det här regnet har tagit död på en hel stad. Och här blev jag trött på allt lika fort som mörkret kom. Man ska leva livet i ett högt tempo. Allt blir mycket bättre när allt går lite för fort. Jag är en stressad människa. När det är som värst äter jag stående här hemma. Och lunchen kan gå på några minuter när man egentligen har en timma. Och ibland äter jag i bilen. Dagarna på jobbet är som bäst när man nästintill springer. Jag tror ingen människa skulle klara av mig särskilt länge. Jag står alltid i luften. Och det är vakuum under mig. Någonstans ska det nog finnas en mark att stå på.

Här fryser man till döds och än är det bara höst. Tänk när man satt i en båt utanför Strand eller i parken utanför Mamma Rosa, mitt i sommaren, mitt i livet, mitt i allt. Och drack sommaren varm. Jag undrar om det är sommar i Borgholm än? Här är det åttahundra minusgrader och alldeles för mörkt. Och jag är lika trött som min längtan efter sommar är stor. Ni som inte är härifrån förstår nog inte hur fantastiskt Öland och framförallt Borgholm är. Det är där sommaren lever,  det är i Borgholm allt uteliv kretsar. Och alla stränder på alla andra platser på Öland. Jag lyssnar på Jag här hos dig igen. Och kan inte tänka på annat än sommaren.

Jag funderar på att lägga ner det här. Och ordna mitt boende.  Här ligger numer allt på hög och ingenting tycks någonsin bli klart. Jag har inte ens ork till att slösa pengar i stan. Snart ska jag ta tag i livet och köpa nya blommor, elementskydd, klädhängare och nya sängkläder. Och hänga upp talvorna som står på golvet. Det blir nog ett Swedese-träd. Och på måndag blir det att köpa Hästens påslakan. Det kostar att ligga på stopp. Och det kostar att få livet att smaka. Helst skulle livet smaka jordgubbar och sommarsol, 2008 och brunbrända ben. Nu ska jag stiga upp, för jag har letat länge nog efter tappade hårstrån här i min säng.

Här bredvid lyser stearinljusen svagt. Och utanför blåser löven i cirklar ovanför marken och den fuktiga jorden. Jag har varit på IKEA idag. Och jag var där bara för impulsivitetens skull. Dom nya drogerna heter chokladbollar och skumtomtar och dom finns hos mig. Jag har så svårt för IKEA. Och jag har så svårt för saker som alla andra redan har. Jag har svårt att se det unika, värdet och meningen med att äga något som finns i alla våra folkhem. Det är ett avlångt IKEA-land, kylslaget och ett liv innanför murarna i stan. Och jag läste dagens citat i IKEA Family live idag.

"Designmöbler gör inte alls samma intryck som välgjort hantverk där man ser kärleken som ligger bakom arbetet"

Det är verkligen fantastiska hantverk på IKEA. Ibland är det inte lätt att hålla isär begreppen. Och man är trött när man vaknar, trött när man sover, trött när man kommer hem eller går hemifrån. Ikväll chokladbollar, levande ljus och te i randiga koppar. Det tog mig några minuter sen somnade jag i soffan med två tidningar och en dator över mig. Det tog mig några minuter och sen var natten min. Och jag saknar fortfarande allt med sommaren. För alltid.

Jag har en syster. Hon bor i Göteborg och bossar på Cubus. Och hon har precis börjat blogga. Hon har lika bra stil som jag, vi är ju släkt för tusan. Kolla in hennes färska blogg här. Och så här ser vi ut, snygga och trevliga som få.

Torsdagkväll blev det Byttan med Kalmar Posten, stand-up comedy med Lennie Norman och någon skön kanadensare och så klart god mat. Det började som ett sömnpiller av humor, men med trevligt sällskap. Och det slutade underbart och med ännu trevligare sällskap. Det blev en del dricka, åtminstone för några av oss. Och det var stämning. Det är här alla Kalmarbrats, Patrick Ekwall, Robert Gustavsson och Peter Dalle hänger när dom är på landet. Byttan är ett trevligt ställe. Och denna helg. Jag dör. Rotlösheten exploderar. Människor är som inlåsta björnar som gått i ide. Männsikor vill inte gå ut. Och jag vill inte sitta hemma. Man kanske skulle flytta? Var är människorna som vill ha roligt innan dom fyllt hundra? Inte här i alla fall.

Jag såg ett par idag som såg ut att vara en av dom som älskar varandra fast fortfarande letar. Och runt omkring fanns alla höstlovsbarn. Dom var så många. Och så små. Tiden rinner iväg och man hinner inte nyansera eller urskilja konturerna på åren som passerar förbi. Jag minns det röda huset och dom sneda väggarna. Och jag minns golvet som lutade mot andra sidan livet. Där bodde jag förut och det var år sen dess. Och nu är sommaren slut och sundet tomt på fartyg och hamnen likaså.

Idag blev det IKEA och jag letade ljusslingor och något annat som både fördrev tid och konsumtionskapital. Det är så skönt att leva i en matrialistisk värld. Och slösa pengar. Kanske det har med rastlöshet att göra, det måste finnas något som tar bort ilningarna i bröstet, myrorna i benen och jakten på ruset. Ibland vill jag göra om allting. Ibland vill jag riva ut golvet och ha ett vitmålat slitet golv, väggar av råplank och någon annan i sten. Jag skulle vilja bo i en renoverad industrilokal vid havet. Och ändå bor jag i den finaste lägenheten i staden som är byggd på vatten.

Hamnen och Ölandsbron där jag bor

Vaknar till en grad celsius och en kropp som känns helt slut. En ledig dag idag och alla telefoner har stängts av för idag skulle ingen få väcka mig. Det krävs en dag på helvarv för att man ska glömma hur sliten man känner sig. Och jag läser om hur jobbigt livet var för Ingvar Kamprad när han avslöjades som nazist och han sökte visst tröst och sympatier hos KG Bergström, gjorde en Göran Persson och grät ut lite som ett slags förlåt. Allt är så gulligt med gubben och allt blir alltid till välgärenhet, till och med att hata andra raser. Han bad visst om ursäkt till sina anställda som förlät honom. Vad har dom för nytta av det? IKEA kanske är en sekt, vad vet jag. Och KG Bergström är förmodligen med i samma sekt. Vad jag vet var det två anställda som tog avstånd från nazisten Kamprad. På IKEA gillar tydligen alla en nazist.

På hösten dansar solen bakom andra sidan molnen, var det någon som viskade. Och här dansar vi till Parken. Jag tror man behöver festa en eller två gånger i veckan för att orka med hösten. Hur trött är man inte på kvällarna? Nya människor, nya ansikten, nya nätter och för många steg i luften. Det får mig att tänka på sommaren. Och alla gator vi aldrig vandrade klart. Nu är det andra tider. Nu är det kallare och dagarna så mycket längre. Var tog allt vägen som vi hade sparat på? Det känns som klockan har en annan färg nu än då. Och idag jobbade jag i Växjö. Och det vara som ett jobb man kan utantill plöstligt blev nytt. Efter tre timmar var dock allt som vanligt igen och Växjöbutiken som hemma, bara mycket mindre. Imorn är jag tillbaka som vanligt. Och jag ska avsluta månaden med att stå överst på försäljningspallen här hemma, allt annat är en besvikelse. Nu ska jag äntligen få mat och äntligen, äntligen få varva ner. Känns som jag jobbar dygnet runt, alla dagar, alla veckor. Jag vet inte riktigt var jag är, kanske här eller någon annanstans. Jag måste träffa marken. Jag tror jag är någonstans i luften just nu.

Hösten, den otäcka hösten. Och en ledig dag. Jag åstadkommer ingenting när jag inte behöver, drabbas av ångest och spolar tillbaka tiden för att hoppas kunna hinna mer. Torsdagen startade med massage hos holländaren som reser landet runt för att se alla stora konserter. Den här hösten tar alla krafter ur en, den här hösten äter upp motivation och positivism, ljuset och bladen på björkarna. Jag städade, jag städar alltid. Det känns som det här mörket är ett enda stort hål som måste fyllas med fester, nya människomöten, förändringar och avvikande nyanser i mörkblått och lila. Det blev Kompaniet  (klädbutik) och som jag trånade efter vinterjackan från Whyred. Och det kostar. "Du har ju din rabatt vet du väl". Och jag fumlar alltid, jag som borde visat min tacksamhet, sånt är jag dålig på. Kvarnholmen var min vän i torsdags. Och man blir glad när människor minns en och kan saker man aldrig anade om en, man känner sig ihågkommen. Ibland undrar jag om folk läser boken om mitt liv som inte finns. Egentligen är det kanske bara vad som kallas service. Jag gillar både Björkegrens Optiker och Kompaniet.

Jag slutar aldrig förvånas över kategorin kvinnor 50 plus. Ibland undrar jag hur många timmar i veckan jag lägger på att städa mattavdelningen på jobbet från äldre kvinnor som behandlar min avdelning som crap. När kvinnor kollar på mattor drar dom ut allt dom ser, sen lägger dom allt i knöliga högar på golvet. Jag pratar inte två eller tre, jag pratar fem till femton. Och alla bara i en hög. Sen går dom. Jag funderar ofta på om det är likadant i matbutikerna. Kollar kvinnor på olika vetemjöl sen kastar dom iväg dom mjölpaket dom inte ska ha tre meter bort på golvet, när det faktiskt finns en hylla att ställa tillbaka dom i. Vad är felet på denna människokategori? Eller är det bara jag som är pedant och ensam om att vika ihop tröjan igen som jag provat i klädbutiken? Kvinnorna ska alltid vika undan tjugo mattor på ett podie, sen gå. Och sedan plocka ner tio mattor från ställningarna, sen gå. Efter tre kvinnor på mattavdelningen kokar jag. Inte konstigt att jag går till massören. Ursäkta uttrycket, men dessa kvinnor är idioter.

Jag som hade en sådan tränad mage. Nu undrar jag var den är. Jag som brukade träna, ha en rutig mage och orka. Idag är min smala mage som en enda lövtunn utkavlad pajdeg. Jag ska träna igen. Och magen ska bli fylld med farthinder och bergstoppar. Maghjul fem minuter varje kväll och etthundra situps. Vem vill se ut som en utkavlad pajdeg?

Ibland går jag förbi det rösa huset. Jag ser kvarglömda hårstrån, någon som sträcker ett lakan och visaren som har passerat två för längesen. Alla har somnat precis som jag. Söndagarna vaknar och är precis lika meningslösa som dom alltid varit. Dom ska vara rotlösa enda in i märgen. Färglösa. Rastlösa. Och det ska klia inombords så mycket det bara går, det hör liksom till. Jag undrar när söndagarna ska försvinna bort från almanackan? Till vilken nytta går man och väntar in en ny vecka utan att göra något mer än att vänta? Höstsöndagar är gråare än allt annat som finns. Å andra sidan är hela himlen blå just idag. Det är ändå nåt med höstsöndagar som kliar. Och det kliar för mycket.

Jag har gått och snurrat in mig i det upprullade livet. Man rullar upp skjortarmarna på ren rutin. Och alla chinos. Och nu är jag fast i upprullade armar på kavajer. Vad ska man rulla upp sen? Och som Lundell säger det: Jag har precis rullat upp asfalten där nere på gatan. Ibland känns det som hela livet är helt uprullat.

Var du än går ligger alla röda och brandgula löv samlade i hög. Man borde bort från den här säsongen. Bort från något som gör att håret lockar sig i luftfuktigheten, bort från fastklistrade löv på marken, grå betong och bort från mörka kvällar och kalla dygn. Bort från filtar, värmeljus och grönt te. Och kvar från sommaren finns en semestervecka att ta ut. Jag vill till värmen, till tjugosju grader sol och inga moln, till solbränna, uteserveringar, hasselnötsglass och shoppinggator varvade med caféer och parfymerier. Nu tror jag jakten på medpassagerare börjar. Jag åker med vem som helst, bara jag får sol. Och trevligt sällkskap.

Jag ser hur hon längtar tillbaka till en sommar som jag också saknar. Och här ligger molnen lägre än någonsin. Det är en sådan äcklig fukt i luften, det luktar blöta löv från marken och det som brukade vara ljusare vid den här tiden på dygnet. Det lyser i fönstret mittemot. Och på Sparregatan 7 har jag förvånat mig själv. I kväll blev det blåbärs- och dumlemuffins. Och jag har inte bakat många gånger genom åren. Jag bakar hellre in sommarminnen i mitt liv.

Dom brandgula löven täcker Kalmar nu. Och havet har fått en annan färg. Jag lever ett liv utan dator i ett hem som aldrig tycks bli klart. Igår var det natt och jag var vaken då. Jag tror aldrig jag har varit ute förut när det spelats så bra musik. Det lilla golvet på Kåren vara helt fantastiskt. Utanför blåste dom brandgula löven runt som virvlar tillsammans med systembolagskassarna på marken. Och innanför blåste tonerna ut hjärnan med hjälp av saker som till exempel Cut Copy, Parken, Le Sport, Markus Krunegård, Coldplay, Killers och Tough Alliance. Dessutom är det nästan otäckt när man kan köpa tre öl för totalt 57 kronor på krogen. Ibland gillar jag att låtsas vara student.

Dagens låt: Peter Gabriel - Book of love

H: Kalle va e du

K: På övervåningen men här inte på schlager kommer här

H: Vad 7ti tiom e tomte trim schlager

K: Kommer!

Dagen efter kliar man sig en del i huvudet.

Sitter utanför mitt pojkrum som inte längre finns. Omkring mig har jag två katter som aldrig förr varit så snälla tillsammans. Och Greta luktar lika gott som förr. Det har varit en ledig dag med massage (det här börjar ruinera mig), klippning hos Lotta på Åbergs och jag har lämnat ifrån mig min laptop på service än en gång. Som jag vill skjuta HP rakt i hjärtat. Och som jag stressade igår för att hinna köpa en extern hårddisk. Och jag hann. På tolvtimmar hann jag ändå inte överföra allt, så har jag ens någonting av mitt liv kvar när datorn kommer tillbaka? Kanske mitt liv går under. Kanske livet likaväl går av. En dator idag är allt, ens liv. Datorn är en slags bank. Och om jag förlorar allt kommer jag gå under. Som om börsen inte redan taigt mitt liv. Och återigen har jag provat nya glasögon. Eftersom det var något trasigt som tog sådan tid med dom jag beställde fick jag kolla ut nya. Och beslutsångest är min ägodel och rastlöshet ett tidsfördriv. Jag behöver någon som akut kommer och är smakråd. Jag vill ha tre. Och jag har alltid velat ha allting.

Massagen har verkan. Och huvudvärken minskat. Ett tag trodde jag att det på riktigt handlade om kronisk huvudvärk. Jag har haft ork, haft lust, haft tid. Och kunnat träna. Och jobbet går som på räls när man orkar vara trevlig. Igår kom det in en äldre korrekt herre som var så artig och snäll. Han geniförklarade mig och förklarade att han jobbade med att analysera människors beteende. Och han berättade att det var vetenskapligt bevisat att vänsterhänta människor är smartare än andra. Och han var lyrisk när han talade om det. Jag berättade att jag delvis visste om det, att jag läst att vänsterhänta är mer tekniskt begåvade. Och då menar jag inte tekniskt som i att montera lampor eller tekniskt som i teknisk utbildning, för det är jag verkligen inte. Utan jag menar god teknik i idrotter och liknande. Det fanns väl någon anledning att min golfsving var snygg och perfekt enligt dom flesta? Och någonstans i den självsäkerheten finns det en aning glimt i ögat. Och allvar. Jag tycker om när man kan prata om ingenting på ett djupare plan. Som sådana här saker. Och nu vet jag, jag är lite smartare än alla andra. Och konstnärligt lagd, teknisk och tänker mer emotionellt än sakligt när det gäller beslut. Jag är genomsyrad. Och analyserad.

En promenad längs kajen nedanför gatan här. Och en bro som sakta visar nåt som rör sig. Där kan jag gå och vänta på att sommaren ska ta drömmarna tillbaka. Och värmen, blonda hårstrån och brunbrända ben. Om några månader kommer väl flyttfåglarna hem igen. Snart ska man fundera på julklappar, trängseln i stan och panik mitt ibland alla förvirrade själar. Jag hatar det. I slutet av oktober börjar dom första julskytlningarna. Det är då jag längtar tillbaka till trafiken över bron, den öländska sanden som blåste genom ögonen och dom där sena nätterna med bussen hem. Och timmarna vi stannade uppe lite längre än vi annars gör. Vi kunde somna efter gryningen. Idag somnar ingen alls. Jag saknar ingen tomte, snö eller tumvantar här i mitt hem. Det kan likaväl vara allt eller ingenting. En jul för dom små, eller en resa för dom stora mot samma riktning som flyttfåglarna tar. Jag vet vilket håll jag väljer. Ändå stannar jag kvar och väntar på att drömmarna ska ta fart igen.

Ölandsbron i den blå timmen, på andra sidan sundet bor mitt hem